Arkiv

Inlägg taggade ‘arbete’

Där skammen klämmer

september 20th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Varför det är så svårt att komma igen

”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).

När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.

För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.

I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.

Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar: ,
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu