Ångest
februari 27th, 2009
Inga kommentarer
Arkiv
Arkiv för februari, 2009
Natt
februari 27th, 2009
Inga kommentarer
Det finns inte så mycket att säga. Det är kväll, eller ja natt. Jag har inte ron, inte stillheten. Vågar inte, snarare än kan inte, sova. Sitter här och valde att transformera de nattliga tankarna till något visuellt. (Jag tog hjälp av min vän photoshop som även tidigare kunnat hjälpa mig hålla de tyngsta tankarna på behörigt avstånd.) Natten är lång.
Mina tankar och känslor för en stund sedan, här i bild:
Trött och dimmig, men mätt
februari 26th, 2009
Inga kommentarer
Dagen kan jag inte klaga på, -det har varit en bra dag. Solen har tittat fram och jag och Å har bakat ravioli (säger man så eller heter det skapat ravioli eller kämpat med potentiellt blivande ravioli?). Det blev riktigt lyckat och vi hade kul ihop under tillverkningen.
Ändå känner jag mig just nu ganska avmätt, smått likgiltig till sakernas ordning. Jag tror att det handlar om trötthet. Om några halvdåliga nätter med upprepade mardrömmar. Ogjorda saker som väntar på min uppmärksamhet (en uppmärksamhet jag inte vill ge någon just nu) och ett allmänt lojt kvällshumör.
Big Z mår illa. Han har kräkts hårbollar och har nu legat under fåtöljen här bredvid mig ett par timmar och sett så ynklig ut att det skurit mig i hjärtat (jag kan knappt se på honom, så ynklig ser han ut, -kanske påverkar hans nedstämdhet även mig?)
Så kan jag sitta här och känna mig ganska liten. En undran finns där om hur jag skall orka skrapa ihop mig. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag är rädd för mardrömmarna. Ändå känner jag dem. De är välbekanta. Någonstans är de ändå inte lika skrämmande som förr (eller är det bara önsketänkande? -jag vet inte längre.)
Jag är en sådan person som flyr undan smärtan. Jag har varit på flykt länge.
Categories: Privat
Inte numera, nej
februari 24th, 2009
Inga kommentarer
 Gårdagens lunch! Det var mitt livs första primörpasta och den smakade gudomligt! |
”Vilken jävligt ful madrass!”. Rösten var sträv och provokativ. Han stod där plötsligt framför mig på trottaren; han var en äldre man med gråsprängt hår, kryckor och en sliten kavaj med stora fickor. Han är välkänd här i stan fick jag senare veta. Trots det hade jag aldrig sett honom förr. Han svor åt mig och sa att mina kläder var de fulaste han sett. ”tycker du? Ajdå” sa jag och blev själv förvånad över att jag inte blev rädd eller triggad av denna uppenbart argsinte individ. Jag försökte få ögonkontakt men lyckades inte. Han var hopplöst långt borta. Ur fickan drog han upp två ljus som man fått från kyrkan och som han kastade rakt mot mig och J som stod och väntade på skjuts. |
| Jag är ofta mer vaksam gentemot män. Särskilt män i den mannens ålder (jag associeriar lätt äldre män till män jag träffat i betydligt mer destruktiva sammanhang för en herrans massa år sedan då jag var ett barn och då alla män över trettio var gamla gubbar) och alldeles särskilt gentemot män som visar aggressivitet. Jag måste vara beredd. Jag kan inte låta bli att vara på min vakt. Sedan står han där, en gammal man, lokal kändis som är precis allt det där och jag känner mig lugn. Mannen skrämmer mig inte. Han är förvirrad. Sjuk. Och jag är inte längre ett barn. |
|
Att leka
februari 22nd, 2009
Inga kommentarer
   |
| En dag framför TV:n med ett nummer av Einstein-Sudoku (ja, tidningen kallas så) stadigt vilandes mot en kudde i knäet. Själv var jag väl placerad i soffan där nere och hade sällskap av Å, som kanske inte har riktigt samma intresse som jag men som visade på nog så stort tålamod. Sporten på bildrutan intresserade mig ibland mer och ibland mindre. En riktigt norsk dag blev det och jag är ju inte den som missunnar norrmännen någonting alls (tvärtom, men det kanske vi får tillfälle att gå i på i ett senare skede). Jag gladdes också med Anders Södergren och hans silvermedalj (guldet erövrades ju av min personliga favorit – Petter Northug, men jag kan glädjas med Södergren ändå). När sändningarna slutade och bandyn tog vid (där upphörde mitt intresse), så gick jag upp till mig och började läsa igenom manuset på den tredje delen av nätartikelserien (den publiceras 25 februari, alltså på onsdag, -så missa inte det!) för att se var det behövs göras förändringar. Photoshop-ikonen på bildskärmen blev dock helt överväldigande för mig (jag är offer för mina kreativa drifter…) så jag började sedan leka lite. Mina keramiska alster, min väninnas katt, rosorna jag fick till alla hjärtans dag… inspirationen var inte särskilt svår att hitta… |
   |
Till kusten!
februari 21st, 2009
3 kommentarer
 |
|
  |
Det händer inte så ofta, men imorse hände det. Kvart över fyra vaknade jag fullkomligt klarvaken och kände mig hur utvilad som helst. För att sysselsätta mig de arla morgontimmarna (jag övervägde att städa men kom på att det kunde störa grannarna) tog jag till en av de bästa saker jag vet; jag kröp ner under täcket, med några stora kuddar staplade under skuldror och nacke och började till att läsa. Det jag valde som morgonlektyr var ”Terapins gåva” av Irvin D Yalom (en bok som jag gärna skulle se att min egen terapeut skulle inspireras av – nog om det). Jag hann med att läsa 150 sidor innan jag gick ner till köket och tog mig min frukost. Det var ett riktigt skönt sätt att börja dagen (och då skall du veta att jag på intet vis av någon någonsin ansetts vara en morgonmänniska). |
| Det är inte så många minuter sedan vi kom tillbaka hem. Redan för flera veckor sedan beslöt vi att åka ut till kusten just idag, egentligen skulle min vän B köra hela sträckan för att agera chaufför åt sin bror, men hur det nu kom sig så följde jag med och vi bokade upp oss för en hel dag vid kusten. Det var en sömnig kuststad som välkomnade oss denna lördag. Det mesta var stängt (i alla fall tre av museérna och de flesta caféerna), men vi hade inte förväntat oss något annat heller. I stället gick vi längs vattnet och njöt av vädret, världen och varann (oj, vad sliskigt det där lät). Riktigt fri från minnen och flashbacks fick jag ändå inte vara. Vi mötte på några stora hundar som fick mig att stelna till och sluta fungera för några sekunder (jag har en synnerligen väl utvecklad förmåga att dissociera vid dylika tillfällen). Det fanns objekt i hamnen som fick mig att tänka på min bakgrund och det fanns framför allt en man, -min vän B, som jag -trots att jag litar på honom helt och fullt, -ändå inte känner mig helt trygg med. Det är symtomatiskt; -jag har en förmåga att känna tillit och trygghet, men den förmågan är väl gömd under en massa bråte och allt som oftast hittar jag den inte.Summa summarum: En kalasdag med kalasväder och annat elände (*ler*) Ha det gott! |
|
Just precis en sån där dag…
februari 19th, 2009
Inga kommentarer
Lite kortfattat skall jag hålla mig; jag är trött och lite oinspirerad. Det har varit en sådan dag idag, just precis en sådan där dag när det mesta känts ganska tungt, -trots att det egentligen inte ”borde”. Jag hade tänkt att jag, -eftersom jag är ledig på torsdagar, skulle städa och fixa ordning hemma, sätta upp den senaste tavlan som jag målat (det är ett tag sedan jag målat den men den har stått, -och står än, -och bidar sin tid) och kanske byta gardiner och ja, jag vet inte allt. Nu när dagen börjar bli liden har jag inte åstadkommit så mycket utav det. Jag har förvisso tvättat kläder (kan berätta mer om det vid ett senare tillfälle…) och gjort storkok (alltså så pass att jag har mat imorgon också), men där slutade energin. Tvärt. Att börja med något nu är befängt, om man då inte talar om att börja läsa på någon bok eller så… för hur det nu kommer sig så har jag en hel hög olästa böcker här hemma och då börjar bokrean redan nästa vecka…
Categories: Allmänna tankar
Informationsblad
 | Det första av tre informationsblad... -detta om posttraumatisk stress |
 | Det andra av tre informationsblad... -detta om dissociation och dissociativa störningar |
Läsarinflik