sockerchock och skrattfnatt
 |
Rent kulinariskt har det varit en synnerligen ensidig dag. Tre måltider blev det – alla bestående av pannkakor med blåbärssylt och grädde. Som om det inte var nog så kom B, sin vana trogen, på eftermiddagen och hade med sig en kaffebakelse till fikat (han ville uppmärksamma ”en internationell kvinna” på hennes dag, -och jo, jag vet, han skämmer bort mig). Av förekommen anledning fick jag således sockerrus framåt kvällen med påföljande skrattfnatt. |
| Egentligen var det ett allvarligt tema. Jag och Jo högläste en bok om frihet och feminism (även det råkade passa denna dag). Halvvägs in i boken fick jag en skrattknäpp, -ni vet en sådan där helt absorberande fanatisk och tveklöst omotiverad vasinnesskrattattack. Dubbelvikt, med tårarna sprutande, flämtande efter andan och med skrattet dundrande hela vägen genom halsen, ner i magen och upp tillbaka igen, låg jag på soffan och ömsom skrek, ömsom kämpande efter luft. Det blev en surrealistisk upplevelse (jag vet inte när jag senast fick ett sådant anfall, kanske senast som jag levde på en diet av uteslutande kaffe, bakelser och pannkakor med sylt och grädde?). Temat i boken var synnerligen seriöst, politiskt liberalt och skrivet i debattform, -och definitivt ingenting som på något sätt kan förklara mitt skrattutbrott. Hur det kom sig att jag skrattade är kanske ointressant i sammanhanget. Det som hände när jag skrattade däremot har en helt annan botten. För mitt i allt, i det skedet att jag skrattat slut på luften och flämtade efter mer luft kom en stark flashback över mig. Så mitt i skrattattacken kom paniken. INGEN FÅR TA MIN LUFT! Ge mig min luft tillbaka! Paniken kom helt ur tomma luften. Jag kände igen tyngden över mig. En manskropp. En penis som pressade sig ner i halsen på mig. Könshår i ansikten. OCH INGEN LUFT. Hulkandet, känslan av att kvävas. Sedan försvann jag. POFF, -borta. När jag kom tillbaka hade det kanske gått någon minut eller så. Jag satt i soffan och läste med lugn stadig röst. Fnissade lätt till när jag kom tillbaka, sneglade på Jo, som inte såg ut som om det hade hänt någonting annat än att vi bägge hade triggat varandra till en fabulöst intensiv attack av hejdlöst latter. Ändå hade jag varit borta. En kort stund. I det förgångna. |
|
Läsarinflik