Triumfen över Traumat

Det har vart en emotionell karusell de senaste dagarna. En del av de saker som gett utförslöporna snålskjuts hör inte hemma här i bloggen, men just nu, i skrivandets stund, känner jag mig smått dränerad av intensiteten i känslorna. Även mindre saker har tagit mycket energi. Jag och J (alltså inte Jo) tog bilen till en lokal marknad för ja, -gåvoartiklar och dylikt här på eftermiddagen. Avsikten var att inhandla en födelsedagspresent till L (hon vet i alla fall att hon kommer att bli uppvaktad så jag kan lika bra skriva det här). Efter en stunds strosande och slutligen en inhandlad present (samt en golvljusstake till mig själv) åkte vi hem. (Ingen jättestor utmaning med andra ord.)
Av denna lilla ansträngning av koncentration i en för övrigt ovanligt välbesökt butik, -där jag trängdes med flera skrikande spädbarn (okej då, två spädbarn varav bara det etta skrek) blev jag fullständigt utpumpad. Jag blev trött, hålögd, stirrig, virrig och alldeles tom…
Tomhetskänslan känner jag igen. Det är den som kommer tillsammans med tröttheten. Samma tomhetskänsla som man kan få när man agerat självdestruktivt och kapitulerar inför sin egen oförmåga att hantera de mest vardagliga ting (ändå brukar man stiga upp även följande dag och överleva även den och i bästa fall leva lite mindre självdestruktivt än dagen innan).
Den mest självdestruktiva perioden av mitt liv är sedan länge passerad (tio år på ett ungefär) men tomheten kan dyka upp i alla fall ibland. Och just nu verkar den vara på god väg att flytta in igen. Den är en objuden gäst som jag skall visa på dörren. Så jag tittar slött upp, konstaterar att tomheten har tagit sig in. Sedan ignorerar jag den. Tomheten vill inte bli ignorerad. Den vill äga. Men den bor inte här längre. Den är en gäst och även de mest enträgna gäster brukar avlägsna sig när man ignorerar dem…
Borde kanske ta och vattna blommorna?