Upprörd
”…upprörd”.
Vad som sagts innan och efter försvann och ordet ekade i luften; ”upprörd”. Vi satt och pratade, J och jag. Mitt i samtalet sa hon ordet. Hon var upprörd sa hon. Jag kunde nästan höra mammas röst. Hon är upprörd.
Nu var det inte min mamma som satt där och J:s sätt att förhålla sig till sina känslor varierar storligen från min mammas. Ändå sattes kroppens alarmsystem igång.
Kroppen beredde sig på slag eller utbrott av något slag.
Det kom inte.
Istället kunde jag säga det, hur jag kände och vilka associationer jag fick. J bad om ursäkt, -en ursäkt hon inte var skyldig mig på något sätt. För hur skall hon kunna ansvara för mina associationer?
Det gav mig dock ett tillfälle att titta närmare på vad som hände. Vi var två människor som såg olika innebörd i ett ord. Ett vardagligt ord.
En liten längtan väcktes. En längtan att få äga ordet. Upprörd.
Smakar på det. Upp och rörd. Inte vispad, -rörd. Upprörd.
Upprörd? Upprörd! Upp eller ner? rörd?
Läsarinflik