Tisdagsterapi
Som vanligt på tisdagar satte jag mig i taxin imorse och åkte in till stan och till min psykodynamiskt inriktade psykolog. Vår inbördes kommunikation är inte alltid varit lika oproblematisk som den är nu. Exakt var och när det vände har jag inte riktigt lyckats lista ut, men jag tror att det kan ha med det att göra att jag accepterat hennes ramar och varken förväntar mig handfasta råd eller otvetydigt engagemang. Jag har helt enkelt accepterat henne för den hon är och terapin för vad den är.
På något sätt så har jag haft en önskan, en idealbild av den heliga terapeuten som inte det minsta liknat den psykolog som landstinget sedermera erbjöd mig, varken kompetensmässigt (jag ville ha en terapeut med utbildning i EMDR) eller personlighetsmässigt.
Numera ser jag faktiskt fram emot terapin på ett för mig i detta sammanhang helt nytt sätt.
Det är kanske på tiden efter så många år i terapi som jag gått…
Läsarinflik