Förakt
Bara några kvällstankar mot bakgrunden av ett samtal tidigare idag…:
Vad föraktar jag? Eller kanske ännu hellre; vem? Är det mig själv jag föraktar, eller är det något hos den andre som jag föraktar; kanske något som påminner mig om mina egna skuggsidor? Jag satt här och tänkte att det känns som om det på något sätt är finare att förakta mig själv än någon annan. Men är det verkligen det när jag tänker efter? Är självföraktet mer salongsrent än förakt inför andra personer, samhällen eller individer? Är förakt ibland till och med lite nyttigt? Finns det förakt som är bra och förakt som är rentav livsfarligt? Hur står föraktet i relation till drivkraft och motivation till förändring?
Är det ett kvinnoförakt som får machoidealet att blomstra? Är det förakt för svaghet som får oss att inte erkänna oss trötta och förvirrade, sjuka och sårbara? Är det förakt som driver våra handlingar?
Är det så? Eller är det så att föraktet kan bli en konstruktiv kraft, när vi kan analysera det och erkänna det? När vi kan se vari det bottnar hos oss själva; Vilken rädslan är som finns bakom föraktet? Kanske kan föraktet ge oss en ytterligare insikt om oss själva? Så att det blir en för-akt till ett nytt kapitel av livet med större insikter och en vidgad kunskap om världen och tingen, men främst om jaget och samvaron; interaktionen med andra.
Jag vet inte. Vad tror du?
Läsarinflik