Poll-ution
| Efter att jag stapplat in på det lokala apoteket här i vårt lilla lokala stadsdel och presenterat mina lokala symptom (halsen och ögonen) så tog livet en ny vändning. Eller ja, det var kanske inte fullt så drastiskt, men mina symptom mildrades av allergimedicinen såpass att jag nästan kände mig som vanligt igen (åtminstone låter jag inte längre som om jag konstant druckit whiskey och rökt fem pack om dagen i fyrtio år). På det stora hela har det varit en bra dag. En rätt så vanlig dag i mitt sällsamma liv. Jag gräddade ugnspannkakor (otroligt gott) och åt dem med god aptit tillsammans med Å. (Vi tenderar att äta lunch ihop i snitt sisådär varannan vecka.) Det efter en liten stunds basal kroppskännedom (något jag försökte mig på innan besöket på apoteket) och sedan en liten stund ute i det fria (går bättre när man kan andas faktiskt). Kameran tog jag med mig och jag hann få några bilder innan solen gick ner över hustaken. |
 En av vitsipporna på gården |
| Jag bor i ett etniskt område med influenser från både öst och väst. (I min trappuppgång är vi inte mer än två med svenskklingande efternamn.) Jag har bott här något år nu och har börjat älska myllret. De olika människorna. Språken. En känsla av att jorden skakats om och att en del av jordens människor råkat trilla ner just här. Bland dem finns jag. Jag hamnade här på samma sätt som många andra, -av en ren tillfällighet. Nu lever vi här och vi har alla vårt bagage. Förmodligen är jag inte den enda på min gata som blivit utsatt för övergrepp, tortyr och våld. Förmodligen långt ifrån. Det är en lite konstig tanke. Att det där bakom något av fönstret, kanske i den våning som finns i huset uppåt gatan där det spelas persisk musik på hög volym, eller i lägenheten bakom de nerdragna persiennerna, eller varför inte bakom de färggranna gardineran i lila, cerise och guld ännu ett stycke längre upp, bor någon som har mycket mer gemensamt med mig än någon av oss någonsin skulle vilja erkänna. Vi har kunskapen. Kunskapen om det som inte får nämnas. Det är märkligt att tänka så; att vi går här, sneddar över gården och går förbi samma lilla vitsippa. Vi lever bor och andas. Intill varandra. Vi alla som kan kallas överlevare. |
Läsarinflik