Möjligen är det en av mina standardfraser och oftast är det sant. Åtminstone om man väljer att se det i relation till hur det kunde vara ifall det var mycket värre, -det är lugnt.
Trots att dagen gått i hundratio så har det varit en lugn dag. Som vanligt var jag på näringarna i förmiddags och ägnade mig där åt att måla skuggor av kvinnokroppar på ett par olika fat/skålar. (Det låter inte som om det vore något tungt jobb kanske, men man blir ganska trött av att fokusera och med tungan välplacerad i munnen få skuggorna att sitta helt rätt så att de faller på ett lagom vis också sedan föremålet -skålen eller fatet- upphettats till 800 grader i keramikugnen och glasyren sedermera också satts på. Men oftast fixar det sig, så det är lugnt…)
Väl hemma somnade jag på stört ute på balkongen (precis intill den gamla björken -men numera har jag ju inhalator – så det var lugnt) och vaknade en timma senare av att det ringde på dörren. B kom som vanligt -klockrent klockan fem, och efter småprat och nostalgitripp skjutsade han mig till min vän, väna Y som bjöd på grönsaksdipp och jordgubbsdricka. Vi pratade bort hela kvällen så pass att jag inte hann sy det allra sista på hennes klänning (men bröllopet är inte förrän om två veckor, -så det är lugnt).
Nu är jag hemma igen och har det under omständigheterna riktigt gott ställt faktiskt. Jag hade hoppats på att få en lugn dag imorgon men Å påminde mig om att jag har ett tidigt möte imorgon bitti. Det blir alltså ingen sovmorgon imorgon, men det kommer ju en dag efter det också, -så det är lugnt!
Det helkaklade badrummet är svagt upplyst. Ett värmeljus står på en liten bädd av finkorning sand vid ena kortsidan av badkaret. Det luktar gott; en svag inbjudande doft av mango och kanel. Badkaret fylls av skummande vatten och jag kryper ner med en enda intention för mig; en intention koncentrerad i ett enda varande. Tankarna som kommer skall jag låta fortsätta förbi mig. kvar skall jag vara i stillheten. I stillheten och värmen som omsluter mig. Jag skall andas in luften, värmen skall öppna upp min lite tilltäppta näsa och hals. Jag skall inte tänka. Bara finnas för en stund. Existera. Och ta hand om mig själv.
Jag ser tillbaka och minns min dag. Jag kan se kvinnan med de stora gråa ögonen och det mörka håret som står i kassan och ler glatt. Hon tittar på mig och undrar ”var det något mer?”. Jag skakar på huvudet till svar. I min gröna apotekspåse har jag ett par olika astma- och allergimediciner. Vårdcentralen ligger bara ett stenkast bort och gångvägen emellan är väl använd. Jag är inte den första som går här.
Redan precis utanför apoteket tar jag en dos astmamedicin. Ett halvt varv framåt, sedan tillbaka tills det hörs ett klick; -och så dra in. Luftstrupen vidgas. Jag kan andas igen. Jag kan slappna av, för jag har tagit hand om mig själv.
Det finns en lekplats utanför. Genom det lite lätt öppna fönstret hörs glada tillrop och ett och annat skrik av förtvivlan. Jag påminner mig om var jag är och att det inte är någon fara med barnen; de leker och behöver inte ens påminnas om att ta hand om sig själva. Framför mig i sin vanliga fåtölj sitter min psykolog. Med sin lätta brytning välkomnar hon mig. Hon väntar på att jag skall börja. Så jag börjar berätta, prata, om veckan som varit, om saker som hänt och om tankar jag tänkt. Sedan tar jag sats och berättar lite om ett minne. Nej, inte ett minne, -utan minnet som jag velat tala om länge. Hon lyssnar; nickar, ställer en fråga och väntar på mitt svar. Jag svarar med eftertanke att jag gjorde just det, dissocierade, då, den gången och att jag gjorde det för att ta hand om mig själv. -För att överleva. ”Så kreativt” säger hon. ”Du gjorde ju faktiskt det, tog hand om dig själv”.
Jag låter orden sjunka in. …jag gjorde det; jag tog hand om mig själv.
Läsarinflik