Kanske är det inte så konstigt trots allt. Reaktionerna och förnimmelserna i kroppen har oftast sin naturliga förklaring, även om den naturliga förklaringen ligger trettio år, eller nåja, tjugofem år tillbaka i tiden. Under de senaste dagarna har jag haft en hel del kroppsminnen. Det har i huvudsak (märk här den dubbla betydelsen av ordet) handlat om ett ganska banalt kroppsminne, så till vida att det inte fått mig att må dåligt sådär direkt i varje fall. Det var igår som det nådde sin kullmen. Jag klarade helt enkelt inte av att titta till vänster. Då fick jag en känsla av att jag måste hålla emot, som om någon annars hade pressat huvudet bakåt. Egentligen handlade det nog inte om att inte kunna. Det handlade om att inte våga.
Efter att jag testat mina gränser, sett vad som händer, känt på den (mot)rörelse jag instinktivt vill göra och efter att ha utforskat i stort sätt alla vinklar som man kan, utan att åsamka sig någon större skada, vrida sitt huvud på så börjar det värsta nu att släppa. Det underlättade förvisso att jag kunde relatera -associera- rörelsen med sitt ursprung. Men det är ändå märkligt hur en så pass liten detalj kan etsa sig in i kroppen och sedan, såhär 25 år efteråt få för sig att den vill ut igen.
(En annan naturlig förklaring kunde kanske vara att jag ådragit mig stel nacke i samband med för intimt sällskap med bordsfläkten. Men den förklaringen är, i det här sammanhanget, inte helt adekvat. Även om det är en tilltalande tanke, eftersom lösningen då skulle vara nog så enkel…)
Jag upptäckte här att länken till traumatriumf dot wordpress inte fungerade som den skulle, varför ett nytt försök kommer här:
Länk till TraumaTriumf på wordpress
Några korta rader för att visa att jag lever och fortfarande bloggar. Igår blev det inget skrivet. När jag vid en sex-tiden kom hem från näringarna var jag så trött, så trött (kanske berodde det på att jag var ovanligt effektiv och gjorde bland annat en 3-kilos skål – sådant tär både på koncentration, precision och fysik – tre kilo ostyrig lera på en snurrande platta är ingen barnlek om nu någon trodde det). Jag somnade först i soffan. När jag en timme senare masade mig upp för att gå och lägga mig var jag så trött att jag snubblade på sista trappsteget. Jag somnade som en hypnotiserad höna och sov djupt till klockan halv sex i morse (drömde något vansinnigt om tre siffror varav en var dold, en rutschkana, en stor sjö en beräknande detektiv och en lampa som slocknade för jämnan – den som är villig att komma med en tolkning är fri därtill…). Förmodligen behövde jag det. Sova.
Dagen som varit nu har varit riktigt avslappnad. Avslappnad på ett småmysigt helgenomtrevligt och alldeles lagom vis. En tur till Plantagen gav redskap att förvandla den ganska så miserabla uppsättningen blommor (läs; två döda och en halvdöd uppsättning ljung) i balkonglådan till ett svallande inferno av vita, gula och blå blommor i en hegemoni av vårglädje och svallande passion (man kanske borde blivit poet i stället?)
Sedan tog vi en tur till grannstaden och gick runt innan vi på vägen hem tog en promenad in i skogen och satte oss på ett stenröse som funnits där allt sedan 1100-talet. Vi satt på en gammal gravplats. Stämning och älgspillning sammanfattar vår upplevelse där uppe på åsen i skogen. Kanske inte några minnen för livet, men en riktigt hygglig dag.
Kanske är det vårtrötthet? Kanske är den gångna påsken, bekantas tungsinne (av hänsyn till tredje part kan jag inte lufta det i detta forum – jag får återgå till dagboksskrivandet förmodar jag…), senaste samtalet med fru psykologen eller så är det bara dammet som lagrat sig hemma (extra mycket nu när katten släpper på vinterpälsen)? Vad det än är så finns det någonstans där under och har en dövande inverkan på mig. Jag blir trött. Orkar inte. Har inte lust. Vill inte. Får samla mig för att formulera tankar till hela meningar. Får nackspärr av fläkten men låter den ändå blåsa mig i nacken hela nätterna, för att jag skall komma ihåg var jag är någonstans. Att jag inte skall försvinna bort; glömma att jag är här nu, i min del av vårt avlånga land, just nu, år 2009. Jag är inte sex år längre. Jag är trettio och någonting (ve och fasa, -var tar alla de ljuvliga åren vägen? Jag börjar bli snudd på medelålders, -tänka sig, -det hade jag aldrig trott att skulle hända mig).
Kanske är det bara så som livet är. Lite upp och lite ner. Ibland är det någonstans där emellan.
Min psykolog vill att jag skall teckna min mardrömmar.
Vet inte hur man tecknar mörker.
De senaste dagarna har jag varit trött. Inte bara lite småhängig utan rejält trött. Börjar man leta förklaringar så finns det kanske en hel räcka, men jag är böjd att tro att mina ångestrelaterade associationer kring påsken helt enkelt dränerar min energi. Om det är så som jag befarar så finns ju i varje fall den ljuspunkten att påsken faktiskt är över redan nästa vecka. Och några dagar till skall jag nog allt stå ut. Tror jag.
Ljus i tunneln alltså.
Ni som väntar på nätartikelserien får vänta till påskhelgen. Förutsatt att jag kan logga in (något som på det senaste inte varit någon självklarhet) så hoppas jag kunna publicera den på söndag -sex dagar senare än beräknat. Jag ber om ursäkt ifall någon tvingats vänta.
Läsarinflik