Arbetsterapeutisk utredning
 |
ellerBrukar du duscha själv?Reflektioner såhär timmarna efteråt |
| Psykodynamiskt utbildad som jag är borde jag kanske kontrat med ”ja, hur är det med dig, duschar du själv?”. Men med risk för att min mentala hälsa i så fall hade starkt ifrågasatts, så svarade jag bara ”ja, det gör jag.” Med ett leende tillade jag ”Någon skulle bara våga närma sig.” Förmodligen var det ingen annan än jag som tyckte att jag var rolig. Klockan var kvart över åtta på morgonen (gääsp!). Vi var fyra kvinnor, i varierande åldrar, i det ganska sparsamt möblerade rummet. Kvinnan som ställt frågan spelade på egen planhalva. Hon log varmt mot mig samtidigt som hennes penna for över pappret som hon hade i knät. På bordet bakom henne stod ett rött tidningsställ med julgranar på, lagom såhär i början på juni, reflekterade jag. (Fast egentligen, vem bryr sig? Vill hon julpynta så gärna för mig.) Kvinnan med pennan kikade ner på sitt papper: ”Hur ofta duschar du och byter kläder?”. Det var bara att ta skeden i vacker hand, förklara att dusch blir det i snitt -säg, varannan – var tredje dag. Klädombyte något oftare, -säg, varje dag (i alla fall de mest närliggande av skylande och värmande plagg) Borstar tänderna? Jo det gör jag. (Är jag inte duktig?) ”Jaha…” sa kvinnan med titel arbetsterapeut och tittade upp ”hur ofta blir det att du dammsuger?”. Ah, den var lätt; ”Aldrig” svarade jag sanningsenligt. Det gör jag nämligen aldrig. Kvinnan höjde på ögonbrynen, till synes lycklig över att ha hittat ett problemområde. Trots att jag var lite frestad att inte ge någon förklaring, utan helt enkelt rätt och slätt svara på hennes frågor, så insåg jag risken med ett dylikt ”icke-svar”. ”Jag sopar och svabbar, men någon dammsugare har jag inte. Jag tycker inte om dem.” (jag kunde ha fortsatt med ”för att jag blev slagen med dammsugarröret som barn och därför finner det föga tilldragande att utöva rengöringsarbete med”, -men självklart så sa jag ingenting, väl medveten om hennes roll, -och min.) Så fortsatte mötet. ”Gör du din egen mat?”; ”Ja, men någon gourmetkock är jag inte. Jag föredrar lättlagat, men ger mig ibland ut på kulinariska experiment har t.ex. bakat räkravioli.” När jag sedan, en dryg timme senare begav mig ner för trapporna mot utgången kunde jag inte sluta förundras över denna min senaste erfarenhet av psykiatriska utredningar av en eller annan sort. Jag vet inte om man skall bli stött över frågeställningen, se humorn i det hela eller bli lättad över att man trots allt inte har de problemen. I rättvisans namn bör jag kanske tillägga att den goda arbetsterapeuten verkade utgå från ett färdigt formulerat utvärderingsmaterial och att hon, förmodligen, insåg det något banala i denna form av utredning, men att hon, förmodligen bara gjorde som hon förväntades. Hon var trevlig, -lyckligtvis, vilket räddade hela mötet. Så mycket klokare av det blev knappast hon eller jag, men det var ett möte och en erfarenhet (vad man nu skall med den till, men, men…) |
|
Läsarinflik