Kvällsmänniskan
Tidigare, för sisådär en femton år sedan eller så, då i min ungdom, var jag en utpräglad kvällsmänniska, åtminstone uppfattade jag det själv på det viset. Min omgivning ansåg inte det, drar jag mig till minnes. ”Du som är en sådan morgonmänniska” kunde jag få höra. Lustigt nog kan jag knappt minnas en enda tidig morgon (utom inför någon resa då) när jag varit pigg och på alerten redan långt innan ottan. Visst hände det även då att jag hade sömnlösa nätter då jag långt innan gryningen fann det bäst att skita i att försöka få tag i en sömn som ändå inte verkade finnas i närheten. Men en morgonmänniska var jag inte. Väl? Eller så var jag det, men minns det bara inte. Det är inte så lätt att veta och jag har egentligen ingen att fråga heller. Men som jag minns det var livet fram till lunch suddigt och ramlöst, sena kvällar och nätter, gärna med en bok på kudden framför mig, har jag däremot rätt så klara bilder av. Ändå påstod alltså ”folk” att jag var en morgonmänniska. Hur kan det komma sig?
Var jag dissociativ och levde ett annat morgonliv (mina dagar började oftast inte i sängen utan i stort sätt var annanstans som helst) eller var jag bara allmänt frånvarande eller kanske är det så att jag bara är normalt glömsk. För hur kommer det sig annars att bilden av kvällsmänniskan lever så stark inom mig?
Jag undrar bara…
Läsarinflik