Hem > Allmänna tankar > Midsommaren som regnade bort

Midsommaren som regnade bort

eller

Med ett glas vin under paraplyet en natt i juni

…en natt som snart klarnade upp

Glaset bredvid mig här på bordet är så gott som tomt. Midsommarhelgen är över, åtminstone om man ser till den av svenska folket så högt älskade – och så ofta bortregnade – midsommaraftonen (fast B påstår att sommaren 1968 var det så hett att det inte gick att sova i tältet utan han var tvungen att ligga ute i skuggan under ett träd – jag vet inte så mycket om hur det var just den sommaren vädermässigt så jag väljer att lita på hans expertis).
Midsommarafton kom och gick utan att jag riktigt hann med. För samtidigt som jag själv ägnat dagarna åt att städa och möblera om (de som känner mig vet att jag ibland möblerar om i ångestdämpande syfte och ibland också bara för att jag har lust) så har jag försökt vara åtminstone lite social. Således firades fredagen tillsammans med Le och B. Olyckligtvis hade jag dubbelbokat de bägge så jag fick stuva om i planerna lite grann (ledsen Le, -det skall inte hända igen -hoppas jag). Midsommardagen fördrev jag i sällskap med L (vi bakade faktiskt bullar, -det är kanske svårt av tro, jag är inte särskilt huslig av mig, inte egentligen…) Det var gott och eftersom det ändå regnade så kunde vi lika gott ägna dagen åt att dricka vin, äta bullar och mumsa på resterna från dagen innan. Inte så dumt faktiskt, särskilt som det gick att göra det nyss nämnda på balkongen med en sudokutidning under näsan medan regnet vattnade penséerna i balkonglådan.

Nu låter det som om det varit en riktigt angenäm helg, -och det har det också varit, ändå har det guppat ett litet illamående i magen och halsen under de gångna dagarna. Midsommar är en familjehögtid, -så även för oss i min uppväxtfamilj. Att tankarna därför vandrar mellan nutid och ett sedan länge svunnet då är kanske inte särskilt konstigt. Det är goda minnen och minne jag helst inte skulle ha. Jag har försökt acceptera tankarna och minnena. lite på avstånd. Ett stycke ifrån.
Jag har låtit det flyta förbi. Fokuserat på andningen, lekt andningsleken där jag tänkt mig att jag andats in genom lungorna och ut genom huden på mina fingertoppar. (Det är ganska roligt, -pröva!) När minnena dyker upp igen har jag bara konstaterat att ”det är minnen från delar av mitt tidigare liv” OCH ”minnen kan inte skada mig; jag är i trygghet nu”.

Traumatankar i natten:
Det har blivit ett mantra. Ett mantra att lugna mig, se på, utforska och sedan lämna, mina minnen när de kommer på objudet besök. Jag försöker komma ihåg att inte säga ”men minnena kan inte skada mig”. Upplevelsen av minnet skall inte negligeras, utan accepteras har jag kommit fram till (med hjälp av diverse bokförfattare). Alltså är och ett viktigt ord. Ett ”men” ger inte en konsekvens av ägande (alltså; jag känner inte att jag äger mina minnen, -de äger mig), utan av undanflykt. Det är lite fascinerande (jag tycker det mesta är ganska fascinerande…).
”och minnena kan inte skada mig” Jag är i trygghet. På samma sätt kan jag tänka ”jag mår inte så bra, OCH det är okej…”. Just nu är jag mest trött, lite dåsig av vinet. OCH det är okej att vara trött. Jag gör förmodligen bäst i att gå och lägga mig. Så får det bli. God natt!

Categories: Allmänna tankar Taggar:
  1. Inga kommentarer än.
  1. Inga trackbacks än.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu