Hem > Allmänna tankar > Hav(s)-ande

Hav(s)-ande

Att det var varmt förstod jag, inte så att jag kände mig varm, jag visste bara att det var varmt på grund av svetten. Jag var fuktig och flåsig. Törstig var jag också. Klipporna blänkte i solen och jag stod uppe på en av de stora klipporna. Ovanför tornade sig fyren upp över mig, men varken fyren eller fyrvaktarstugan kunde ge någon skugga. Måsarna gled fram över den klarblå himlen. Cirklade runt. Spanade. En mild bris ute från havet torkade upp svettdropparna i pannan och fick törsten att släppa taget. Saltvatten.
Det finns något mäktigt över havet. På något sätt glömmer jag bort mig mellan varven, under den tid jag inte får tillfälle att leva av havsvindarna. Sedan gör jag en utflykt och känner redan medan vi ännu är kvar i bilen att havet finns i närheten. Det är sälta i luften. Det gör mig lugn. Kanske är havet en trygghet. En trygghet som finns kvar efter alla mardrömmar?

Det var igår som vi var ute vid havet; Ett hav som ligger nästan två timmar bort. Det var en dagsutfärd, en sådan som B brukar kunna ta ut mig på. Det mindre lustiga var att jag, när vi bestämde oss för utfärden i onsdags, var dissocierad. Jag tappade tid och hade förmodligen blivit väldigt förvånad igår morse om jag inte hade hittat en fusklapp innan där det stod ett meddelande om tid och destination. Jag dubbelcheckade med B om lappen stämde. Och det gjorde den. Det var en härlig dag. En hel del sol, en hel del vattenmelon och några teskedar prat till ackompanjemanget av knakande käkar, smaskande och sörplande.
Kul. Riktigt kul.

Bi ringde ikväll och vi talade en stund. Det var jättekul. Man är alltså inte helt bortglömd. Det känns ju alltid bra att veta.

Skall lägga mig innan jag somnar sittande…

Categories: Allmänna tankar Taggar:
  1. Inga kommentarer än.
  1. Inga trackbacks än.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu