Triumfen över Traumat

Det är morgon, onsdag morgon och jag har precis rätat ut ryggen. Jag tillhör de individer med extremt taskig hållning. (Räta på ryggen!) Men just nu är det inte det som är problemet. Här om veckan var jag med och bar upp två soffor till tjejernas rum. Då gick det alldeles utmärkt, inget särskilt som är värt att notera. Ryggen knakade ett par gånger, -det var allt. Inget att klaga över alltså. Igår möblerade jag om i ateljén (gröna rummet), när jag skulle röra mig efter det blev det något som tog emot. För min del, eftersom jag har svårt att tolka kroppens signaler, triggade det igång minnesbilder. Först visste jag inte riktigt om det var fysiskt eller om det ”bara” var bilder. När jag insett sambandet mellan soffor, ommöblering och ryggens märkliga beteende var det inte så svårt att dra slutsatser, ändå ligger de kvar på ytan, minnesbilderna och kroppssensationerna som går hand i hand. De ligger och guppar på ytan och gör sig påminda. Det går inte att inte kännas vid dem. Jag stöter mot dem hela tiden.
Men jag förstår nu varför, vad det är, -vad det handlar om och jag vet att det inte är farligt. Det känns obehagligt OCH samtidigt; -det är inte farligt att minnas. Överlevde jag då, så överlever jag nog nu också.