Triumfen över Traumat

För en liten stund sedan visade trean ”Pelikanfallet” med Denzel Washington och Julia Roberts (som har åldrats betydligt mindre på de år som gått sedan premiären 1993 än jag har gjort sedan den tiden inser jag nu). Jag tillhör den sälla skara som fick tillfälle att se filmen på bio. Så för mig blev det en högst angenäm tillbakablick. För det jag minns är att jag blev bjuden på filmen. På den tiden var jag varken en aktiv dejtare eller en aktiv biobesökare, men det kunde inte hjälpas, jag kunde inte säga nej, jag ville ju så gärna se filmen trots att jag inte brydde mig om sällskapet lika mycket som om filmen. Min bror hade sett den innan mig och jag hade gått omkring och varit svartsjuk ett bra tag redan då. Jag antar att filmen i sig inte gav mig alls lika mycket idag som den kvällen för femton år sedan när jag blev utbjuden på bio och sedan dumpade mitt sällskap precis efter.

Filmen fick mig också att komma ihåg mitt första jobb. Inte för så mycket annat än att våra datorer där såg ungefär likadana ut som datorerna i filmen. På den tiden krävdes ett visst kunnande för att kunna använda datorerna. Rätt kommandon skulle det vara så att den gröna texten på den mörka botten blev glad, annars blev det ”Syntax Error”. Nymodigheter som grafik och annat smått och gott var knappt påtänkt då. Och det var alltså när jag var i min blomstrande (nåja…) tonårstid. (Det är när man tänker på sådant som man börjar känna sig gammal…) Hur som helst, en nostalgisk kväll blev det efter en ganska så lugn eftermiddag.