Ambivalens
| Egentligen borde det vara enkelt. antingen så vill jag eller så vill jag inte. Men jag upplever en tvehågsamhet som skrämmer mig. Jag både vill och inte vill. Samtidigt undrar jag lätt vad det är som händer, vad håller jag på med, borde jag avbryta, sluta upp med att tro att allt ordnar sig till slut? Att det blir bra. (Skulle jag sluta planera en framtid så skulle jag samtidigt beröva mig en. Jag måste planera framåt, behålla hoppet och modet uppe.) Jag borde kanske förklara mig närmare? Det känns lite svårt, eftersom jag ändå vill behålla integriteten. För hur hittar man balansen? Balansen mellan att ta vara på sina egna intressen och möta upp mot andras? Balansen mellan öppenhet och integritet? Det hela började för ett år sedan. Jag fick ett erbjudande som jag nappade på delvis. Delvis inte. Jag såg det som en utmaning och en möjlighet, men mest var jag smickrad. Jag fick ett erkännande. Självklart blev jag glad över det och kunde inte riktigt hantera min entusiasm. Jag lämnade dörren öppen. Ville mer än jag kunde. Sedan kom personliga ting emellan och jag hörde inte av mig. Jag drog mig tillbaka utan att förklara varför, delvis handlade det förmodligen nog om det att jag egentligen inte visste varför jag fick kalla fötter. Eller snarare varför jag överhuvudtaget öppnat dörren från första början. |
 |
| Idag aktualiserades problemställningen igen. Och jag insåg att jag måste lägga korten på bordet, förklara mig. Det hela handlar om en form av jobberbjudande. Ett erbjudande som innebär engagemang och ett visst mått av bindning. I teorin kunde det kanske vara möjligt. Parallellt ser jag både fördelarna och nackdelarna, utmaningarna och hindren. Jag ser mig själv mellan polerna, oförmögen att fatta ett klokt och genomtänkt beslut. Det som tilltalar mig mest är att jag i just det sammanhanget ses som helt normal, inte funktionshindrad eller sjuk eller traumatiserad. Jag bemöts för min kunskap inte för att jag är ett intressant fall eller i behov av extra stödinsatser.
Det handlar naturligtvis om min framtid. Om vad jag vill göra. Vilka mina möjligheter är. Vad jag har att erbjuda min omgivning. Vad den kan erbjuda mig. Jag hoppas att jag har en kunskap som efterfrågas. Kanske har jag det, kanske inte. Samtidigt känner jag att jag, som överlevare, inte accepteras som stödjare samtidigt. Att vara öppen och skriva en blogg om sitt eget liv och samtidigt erbjuda någon form av stöd stämplas lätt som oprofessionellt. Så vad skall jag göra? Låta bli att ge stöd för att inte riskera något? Att tala öppet är ett sätt att bearbeta skammen. Å andra sidan, så länge jag behöver bearbeta den är jag inte redo att gå ut i världen, eller är jag det? finns det någonsin en slutpunkt som jag kan nå där jag kan säga att det är över nu, jag är inte längre traumatiserad. Jag är inte längre i behov av andra människors stöd. Går du inte som cancersjuk gärna till en läkare som själv haft cancer men numera är frisk? Finns det inte hos denne en särskild sorts förståelse? Varför kan det inte vara lika enkelt när det gäller trauma och dissociativa problem? Självklart vet jag att jag inte är redo för det än. Vad jag försöker säga är att det är svårt att veta när i processen man är på så pass grunt vatten att man når botten… |
|
Läsarinflik