Det är morgon, onsdag morgon och jag har precis rätat ut ryggen. Jag tillhör de individer med extremt taskig hållning. (Räta på ryggen!) Men just nu är det inte det som är problemet. Här om veckan var jag med och bar upp två soffor till tjejernas rum. Då gick det alldeles utmärkt, inget särskilt som är värt att notera. Ryggen knakade ett par gånger, -det var allt. Inget att klaga över alltså. Igår möblerade jag om i ateljén (gröna rummet), när jag skulle röra mig efter det blev det något som tog emot. För min del, eftersom jag har svårt att tolka kroppens signaler, triggade det igång minnesbilder. Först visste jag inte riktigt om det var fysiskt eller om det ”bara” var bilder. När jag insett sambandet mellan soffor, ommöblering och ryggens märkliga beteende var det inte så svårt att dra slutsatser, ändå ligger de kvar på ytan, minnesbilderna och kroppssensationerna som går hand i hand. De ligger och guppar på ytan och gör sig påminda. Det går inte att inte kännas vid dem. Jag stöter mot dem hela tiden.
Men jag förstår nu varför, vad det är, -vad det handlar om och jag vet att det inte är farligt. Det känns obehagligt OCH samtidigt; -det är inte farligt att minnas. Överlevde jag då, så överlever jag nog nu också.
Det är tidigt. Klockan har knappt hunnit bli så mycket att jag vågar kalla det för morgon. Jag är redan uppe, fast egentligen så har jag ännu inte tagit natt. Trött är jag inte. Jag är mest bara lite sliten. Klockan går under den här delen av dygnet i ett helt annat tempo än dagtid. Det är märkligt. Naturligtvis borde jag gå och lägga mig. Självklart skall jag göra det också. Snart.
Just nu är det en minnesbild som stör mig. Den stör mig på ett iträget, irriterande vis som gör att jag knappt känner igen mig själv. Bilden kryper in i kroppen. Smyger sig upp bakifrån. Attackerar.
Jag väntar ut det.
Vad kan jag annars göra? Acceptera det. Det är bilder från förr. Och jag blir skrämd, rädd på samma sätt som förr. Ett litet tunt moln med sorgsenhet finns med. Att förklara det är inte så lätt. Ändå är det inte svårare än att de flesta antagligen vet vilken form av sorgsenhet jag känner. Det är en sådan där sorgsenhet som gärna kommer framåt morgonkvisten, precis innan Jonna Blund träder över tröskeln, precis just före… hon… kommer…
Det blir lätt just såhär, så som det är just nu. Precis innan jag skall gå och lägga mig kommer jag på att jag borde skriva några rader. Jag loggar in på informationsförmedlaren nummer ett och så händer något. Jag tappar bort mig på vägen. kollar mailen, läser lite fakta… tills ögonlocken håller på att trilla igen. Det är just precis då som jag kommer på mig att jag ju glömt, glömt varför jag loggade in till att börja med. Glömt bort att skriva.
Mina fingrar som dansar (klampar?) över tangentbordet är fläckvis vita. Det vita är en täck- och bindningsfärg till mitt konstprojekt för närvarande (säg inte att konst inte är fysiskt, idag har jag sandpapprat, filat, tryckt, petat, slagit på och allmänt bearbetat en gipsbotten till mitt nuvarande projekt. Jag har snudd på träningsvärk av all ansträngning.) Jag är trött, precis som det skall vara den här tiden på kvällen. Big Z ligger här på golvet bredvid och är helt utslagen…
Nu hör jag hur det dundrar. Åskan…
Jag gör bäst i att logga ur. På stört. Får fortsätta imorgon.
Läsarinflik