Nya ”vänner”
Eller
Cyberkärleken och ensamme Orvar
(Nej jag kommer inte att förklara det mer ingående i texten heller…)
Eftersom jag just nu håller på att dels damma av gamla nätadresser till viktiga sidor inom traumaforskningen (måste ju kolla att de fortfarande är gångbara och att det inte hänt något extraordinärt) och dels letar nya kontakter, surfar nätet och letar bloggar inom traumasfären etc. så har det kommit att bli ganska många timmar tillsammans med min laptop Late Laban, timmar som återigen gett mig känslan av att vara en i mängden. -En i mängden av dem som intresserar sig för trauma och traumabehandling, -och som också valt att fördjupa sig, lära sig mer och sedan också dela med sig av sin nyfunna kunskap. Det är en skön känsla. Vi är ändå ganska många.
Det är nätverksskapande och kunskapsutbyte som är på agendan. Mina drömmar börjar leta sig över Atlanten, -lyckligtvis behöver man inte lösa in någon flygbiljett när man väljer nät-vägen (även om ett besök -in vivo- inte skulle sitta helt fel). Korrespondera kan man göra ändå och det är en ganska ljuv känsla, dels när man upptäcker något nytt, eller när man stöter på någon gammal bekant tanke som i ljuset av några års ny erfarenhet ser så annorlunda ut. Ibland är det bara roligt att kunna säga ”ja, visst är det intressant. Det du skriver där har jag aldrig tänkt på tidigare. Tack för inspirationen!” Oftast lämnar jag inte spår efter mig. Jag läser, nickar för mig själv eller skakar förvirrat på huvudet och klickar vidare, till en annan del av världen. Mitt i allt detta känner jag mig levande. Att Word lagt av, att räkningarna är obetalda (det är de inte, men det lät så bra i sammanhanget) och att jag egentligen borde ägna mig åt något annat, mer ”jordnära” (som att diska disken nere i köket) spelar ingen roll. Det är min egentid. Jag gör som jag vill.
Läsarinflik