Arkiv

Arkiv för september, 2009

På kurs i helgen

september 10th, 2009 Inga kommentarer
INFORMATION

Är under helgen på konferens/kurs om psykotrauma och strukturell dissociation. Återkommer på söndag med reflektioner därifrån. Av samma anledning dröjer också mailsvar några dagar till de som väntar på det. Ledsen för det; jag har inte glömt, det dröjer bara någon dag. Ha det gott! själv skall jag ha det alldeles utmärkt. (Har sett fram emot konferensen länge!)

Att ge och ta kritik

september 8th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Konsten att bedöma och berömma

Det har varit en sådan där dag idag, alltså en sådan där dag… Större delarna av eftermiddagen tillbringade jag liggande på rygg på golvet bredvid toa-stolen. Mellan kräkningarna passade jag på att läsa lite om detta med att ge och ta kritik (jag mår oftast bättre om jag kan distrahera mig med något när magen krånglar och varför inte utveckla just den förmågan när man ändå befinner sig i brygga). Som ni, som följt bloggen lite grand, säkert märkt, så är det ett ganska aktuellt ämne.
Jag tror också att många med interpersonella trauman lider av samma poinefobiska (rädsla för bestraffning) tendenser som jag själv gör av och till (mest till).

Det har säkert bedrivits forskning även på det (även om jag inte behärskar just det området till fullo), men det skulle inte förvåna mig ifall det visade sig vara så att traumatiserade människors kritikhantering är ännu snäppet mer komplicerat än jämförelsegruppens (av slaget glada unga psykologistudenter). Jag vet att jag själv lätt blockerar mig när jag får negativ kritik och missar då lätt lärdomen som finns inneboende i kritiken, för när allt kommer omkring så är kritik i första hand information för utveckling (Det kan vara bra att minnas det när man själv väljer att framföra kritik åt något håll).

Vi ger kritik för att bygga upp en annan människas beteenden eller yrkesroll/ professionella egenskaper. Vi ger också ”kritik” (tror vi) för att hävda oss själva, men i sådana fall så har vi själva missat poängen. Då handlar det inte om kritik, utan snarare om pajkastning och det är ett ämne som förtjänar en helt egen kolumn någon dag. De gamla grekerna talade om kritikos, -en egenskap, -oftast utvecklad sådan, som innebär att kritikern är förmögen att avgöra eller bedöma någonting hos någon annan. Att vara en kritiker innebär alltså ansvar.
ganska intressant egentligen när man börjar fundera på det. Det betyder att mycket av det som jag uppfattat som kritik genom min uppväxt aldrig var annat än missbrukande av makt. Nedvärderande kommentarer som sades för att utöva makt, inte för att hjälpa mig utvecklas. När man börjar se på saker och ting på det sättet är det lätt att börja se utvecklingsmöjligheter i stället för hinder. Jag har alltså skaffat mig en ny målsättning, -att bli en riktigt bra kritiker, av den gamla grekiska sorten…
Categories: Privat, Trauma Taggar:

Pauvres honteux

september 7th, 2009 Inga kommentarer

Att be om medel för daglig överlevnad och för själens höga välbefinnande

Ett pepp-inlägg inför ansökan om temporärt förhöjt veckobelopp pga av deltagande vid kurs förlagd utsocknes

Det är svårt att be om pengar. Jag tillhör de som kanske inte har ett monetärt överflöd utan snarare, till följd av emotionellt lyte, lever på skuggsidan av välfärdsstatens flotta fasad (som, det måste medges, inte längre är så flott). Men ändå har jag ju det bra och inte så mycket att klaga på. Mina finanser är ungefär i samma storleksordning som när jag beivrade högre studier för att förskansa mig den kunskap som jag ansåg mig behöva för den fortsatta färden längs med karriärsstegen (och då klagade jag aldrig över dåligt ekonomiskt utgångsläge), studier som jag faktiskt haft stor nytta av även som sjukskriven, även om jag nog då, om jag hade vetat, förmodligen hade balanserat på ett lite annorlunda vis.
En sak som jag dock alltid haft svårt för är just det att be om pengar. Allra mest förnedrande är det att be om de pengar som faktiskt är mina.

Som psykiskt funktionshindrad individ (även om jag själv inte gärna ser mig som det) så har jag förlänats en osedvanligt god man som hjälper mig med alla dessa svåra ting som har med siffror och räkningar att göra. Det ter sig lite snopet att behöva erkänna att jag har en sådan; som arbetsför -duglig, individ fungerade jag under en period som budgetsansvarig och det med den äran. Möjligen är skammen därför så mycket större. (*Min avsikt är, naturligtvis, att snart kunna befria honom från uppgiften, men ”snart” är ett rätt så luddigt begrepp…)
Det jag behöver nu är en summa som är ungefär en och en halv gånger så stor som min veckoranson småslantar. Jag behöver alltså en större summa pengar (snudd på tusen kronor-multum alltså). Pengarna äger jag; men jag måste be om att få dem överförda på ett för mig tillgängligt konto och det är där som jag förpassas till ringhörnan med utslagna pauvres honteux… Men jag skall ta mig i kragen, räta på ryggen och påminna mig att jag inte har något att skämmas över.
Då så… skall bara logga in på mailen först då…

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Det är tuffa tider…

september 3rd, 2009 2 kommentarer

…för en del…(och för större delarna av mig)

Jag skäms lite. Jag har varit dum. Eller om inte dum så i varje fall trubbig och otrevlig mot folk omkring mig. De förtjänar det inte. Jag skall försöka hålla ihop bättre, le mer och vara allmänt trevligare. De (mina ”kritiker”) har rätt. jag är förmodligen en riktig självcentrerad jäkel när jag sätter den sidan till. Just nu sätter jag den sidan till för jämnan. Utåtagerande rebellisk tonåring som vill ha tid. Tid för sig själv.

För jag orkar inte riktigt bjuda till. Det är ingen ursäkt, snarare bara ett konstaterande.

Mår jag dåligt? Jag vet inte, -jag vet bara att det är mycket som snurrar och jag känner mig lite svagare, lite trubbigare, lite längre bort än vanligt. Jag minns inte helt ens hur elak jag varit. Jag vet bara att det som påstås är sant, -att jag varit otrevlig och kort. Men jag minns det inte direkt, mest som i staccato. Kanske var jag inte helt ”med”? Jag vet inte.
Kanske är det bara så att jag varit trött efter semestern? Kanske är jag trött efter att ha låtit känslorna komma över mig då i lördags, i fjällen. Kanske är jag bara människa i största allmänhet. Egentligen vet jag inte riktigt om jag kan påstå mig känna till vad det innebär. Vad är det egentligen att vara människa? Att vara mänsklig.
Jag växte inte upp som människa och vet inte om jag lyckats lära mig. Vet inte. Finns det någon som är specialist på det? På att vara både ”jag” och ”människa” samtidigt?
Just nu är jag trött på alla. Det är inte så att dessa alla är tröttande som individer, tvärtom, de är inspirerande goda, roliga och fascinerande människor, -vänner, nära och kära. Ändå orkar jag inte med dem. Jag vill vara själv. Jag vill gråta. Jag vill säga att allt är för jävligt. Men jag är inte sådan. Jag är glad och trevlig, eller ja, just nu butter och elak, men aldrig ledsen eller arg på livet. Ödet. Eller rentav Gud.
Jag är en fighter. Just nu bara en jävligt trött, förvirrad och outgrundligt ledsen fighter.

PS: Jag kommer att be om ursäkt, J, men inte riktigt än, inte förrän jag är människa nog att verkligen mena det. Inte riktigt än. Snart.

Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Privat Taggar: ,

Semester!!!

september 2nd, 2009 Inga kommentarer
eller

visst susar det i säven

Det var sent på söndag kväll när våra bägge bilar rullade upp för den sista lilla backen fram till stugan. Resan hade tagit gott och väl elva timmar och vi var alla fyra rätt utslitna vid det laget. Jag smet runt stugan i jakt på extranyckeln och kunde snart låsa upp till värmen innanför. Vi hade vid det laget i runda siffror 150 timmar kvar av semestern. Från den första natten kommer jag, såhär efteråt, inte ihåg så mycket. Jag var trött och somnade ganska omedelbart. Jag minns de första timmarnas exalterande känsla som snart mynnade ut i trötthet. Vi sov alla gott den natten. (Utom möjligen Je som hade graviditetsillamående i stort sett hela veckan.)

Det är något märkligt med semestrar. Förväntan som kräver händelse, aktivitet, engagemang. B var den som hade tagit ansvaret inför resan. Han hade ordnat i förväg, planerat maten och fryst in lasagne, risotto, fläskpannkaka och kycklingkalops. Han hade beställt rätt karta från lantmäteriverket och han hade bunkrat upp med de mesta som kunde tänkas behövas, -och lite till. För honom var det nog en lättnad att äntligen få komma iväg. Jag hade också planerat, men inte riktigt på samma sätt. Jag var förberedd. Åtminstone var det just det jag trodde att jag var. Jag trodde nämligen att jag hade planerat för olika händelsescenarier som skulle kunna uppstå. Så att jag var beredd på eventuella triggers, -ändå hade jag missat något väsentligt visade det sig när vi väl närmade oss stugan.

Det började skymma på lite grann. Vi höll på att plocka ur bilen, kasse efter kasse med mat och förnödenheter, termobyxor, stövlar och toalettpapper. Jag försökte verkligen fokusera på det som var i görningen, på ryggsäcken, den stora kappsäcken, -på det som skulle med in, men innan jag kunde gå in måste jag passerade det fasansfulla. Jag måste gå förbi snöskotern.

Den stod där, i sommarklädsel med överdrag och vindskyddad ”kroppsstrumpa”. På andra sidan, vid utedasset stod snöskoter nummer två, lite minde, lite mer övertäckt. Men otvetydig i sin belägenhet, i sin längtan efter vintern. Jag rös.

Jag som älskar vinter.

Det började som en krypande känsla uppåt ryggen, nacken, känslan rörde sig pulserande upp under kragen på min vita skjorta, under linningen, den kröp sig fram, pulserande och knöt sig stadfigt runt halsen. Kall, smutsig, våt.
Känslan pulserade uppåt, dök sedan ner till underlivet, högg till. För att sedan domna bort precis som jag passerat, previs som jag låst dörren bakom mig. Precis som jag var i säkerhet.

Följande morgon var ödet beseglat. Jag hade inget annat val än att gå förbi, passera. Tolerera det som egentligen inte går att tolerera;snöskotern och minnet; minnet av… DET.
Egentligen ter det dig såhär i bakspegeln ganska märkligt att jag inte varit beredd på det. Vi åkte till fjällen. Var finns snöskotrar om inte just i fjällen? Varför tänkte jag inte på det?

Men jag hade inte tänkt och kanske var det, såhär efteråt, lika bra. För förmodligen hade jag då valt att inte konfronteras. Jag hade valt att åka någon annanstans. Semestra någon annanstans. Ändå var det just det här jag behövde. Mötet med det som varit. Även om jag nu inte så gärna vill erkänna det; jag vill inte tillstå att det var just det jag behövde.

De fick veta det. Jag nämnde det allt som hastigast. Å och Je fick veta vad det var som störde mig. Men vi pratade inte om det. Jag ville ha det så. Jag vill inte prata om det. Inte då.
Veckan gick. Vi gjorde utfärder. Jag undvek snöskotern. Jag gick hastigt förbi, tittade bort. Varje morgon. Och varje kväll.
Kanske hade jag kunnat fortsatt att låtsas. Att ignorera. Att leka det-stör-mig-inte-leken-för-det-var-ju-så-länge-sen-ju. Kanske hade jag kunnat. Men jag ville inte. Jag vill vara närvarande. Också där. Också då, -lika mycket som här och nu.

Sista dagen regnade det mest. Efter en liten vandring i hagel och blåst som avslutades med fötterna i en fjällbäck, var jag redo. Regnet hade sköljt bort rädslan för känslorna som var förknippade med minnet. Eller så var det bara så att jag var så utmattad efter sex dagars vandringar att jag inte hade några försvar kvar. Utpumpad, dyngsur och med stelfrusna fötter gjorde jag ett plötsligt halt vid snöskotern på vägen in. I stället för att titta uppåt till vänster tittade jag neråt till höger. Tittade på den lätt fladdrande galonklädnaden över snöskotern som också fått ett stänk av ovädret tidigare under dagen. Jag tog några djupa andetag och märkte att luften var frisk. Då kom sorgen. Helt oförhappandes. Men jag var inte helt redo då än. Jag gick in.
Kroppen var uppvärmd. Jag var det inte. Självdestruktiva tankar blandades med minnen, rädsla och fasa. Den samma som jag känt förr. Samtidigt kände jag en dragning till att sova ute, alls inget destruktivt, utan mer av det slaget som de flesta scouter någon gång upplevt, en sorts upprymdhet. En drift att hitta mig själv. Ett sökande efter ensamheten.

Jag hade förkunnat att jag vill sova ute, inte att jag tänkte göra det, men att jag saknade det. Vildmarken var en vän som ropade på mig, åtminstone just då, den sena kvällen bara några timmar innan vi skulle vända tillbaka. Innan det var dags att återvända hem. Det var då det hände. Jag måste ut. Jag måste möta det jag ägnat hela veckan åt att undvika. Barfota gick jag ut och trevade mig fram i mörkret. En lampa tändes. Sedan stod den där. Snöskotern. Först lät jag handen gå över ryggen på den. En lätt böjning. Sedan klev jag upp på den. Lade mig ner. Kröp ihop. Och grät. Tröstlöst, förtvivlat, ynkligt.

Å dök upp men lämnade mig ifred när jag bad om det. Je dök upp en stund senare och lät mig hållas även hon. Jag behövde vara själv. Ensam. Jag behövde min tid tillsammans med snöskotern. Den som triggat mig hela veckan. Den jag gjort allt för att undvika. Jag måste undersöka den. Jag måste övervinna den. Jag måste förstå min känsla. Jag måste utmana den. Jag måste acceptera den.

Hur lång tid det var frågan om vet jag inte. Kanske spelar det inte heller någon roll. Tiden är förmodligen helt oväsentlig. När tårarna tagit slut satt jag en stund och bara existerade. Ovanpå snöskotern. Jag behärskade den. Minnet behärskade mig inte längre. Jag hade vunnit. Otroligt nog hade jag utgått med segern. Tröttheten var påtaglig. Jag måste sova.
Men jag hade vunnit.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu