Triumfen över Traumat

Det är intressant, har jag upptäckt, att surfa omkring och läsa vad andra skriver om dissociation. Eftersom begreppet inom psykiatrisvängen åtminstone häromkring tills för några år sedan var mer eller mindre okänt är det ändå fascinerande att det trots allt skrivs en del, att det finns människor med erfarenhet och mod att berätta om sig själva.

Dissociativa (mer eller mindre) bloggar att titta lite närmare på:

Eyecandy, blogg om lite av varje, bl.a. kläder, film, mens, magkatarr och musik…
Candy, 22 år från Sollentuna, skriver öppet och rakt om sina åsikter och sina demoner. Hon har PTSD och Borderline. I ett blogginlägg daterat 14 december skriver hon: ”Jag har försvunnit ut ur mig själv precis som jag brukar när det blir för mycket för mig, men nu när allt egentligen är kris har det skett på ett mycket starkare sätt. Det har inte skrämt mig när jag glidit ut ur det så som det brukar, kanske för att jag egentligen aldrig riktigt glidit ut ur det?”

Viskar en bön, bloggen är en hjälp att få ner tankar och känslor i ord. Författaren kämpar med ångest, depression och PTSD.
Författaren skriver i ett starkt blogginlägg daterat 2 december: …”Det var så obehagligt att jag ville fly bort från alltihop. Jag sjönk in i dissociation och frös till is, kunde inte prata. Det känns så obehagligt att kroppen kan reagera så här starkt, att det händer mig. När jag var liten var det mitt sätt att fly verkligheten då det blev för svårt, och problemet idag är att det fortfarande kan uppstå om oron blir för stark. Det är som att jag upplever övergreppen om och om igen.”

Home of Nona – Diagnos? Dissociation, Hur jag skall kommentera vet jag inte, bara att bloggen är brutalt ärlig, för att den behöver få vara det. Läs gärna.
Den 30 november 2009 kan man läsa: …”Jag är inte rädd. Det värsta som kan hända har hänt. Inget är okänt och farligt. Det gör sig känt och därmed ofarligt. Det suger att det har funnits i mig hela tiden. Men det hade sugit mer om det hade dödat mig. Inte för att man inte får dö. Men anledningen. Det hade inte varit självmord. Det hade varit mord. Våld opererades in i min kropp och fanns kvar. Så många som inte visste. ”

Skinhead Barbiedoll, ”En brüd som inte har borderline”, så beskriver hon sig själv.
Den 28 november 2009 skrev hon: …”Som om jag glider bort till en egen värld, känns det som. Som om jag aldrig har sett snöglitter falla från himmelen. Som om svenska är ett språk jag nyss lärt mig. Exotiskt. Främmande. Som om mina minnen inte har hänt mig. Det var bara intriguösa filmer utan lyckligt slut. Som om min kropp vore ett annat djurs. Ny, förvillande. Ingenting som varit mitt i 22 svåra år. Jag går till tåget, samma väg som alltid men det är som om det vore första gången jag ser det trädet, det huset, det jävla staketet.”

Snart kan jag titulera mig ”paragrafryttare” eftersom jag har visat mig ha en alldeles otrolig förmåga till paragrafrytteri å det senaste. Det är ibland skrämmande att lära känna nya sidor hos sig själv, ibland känns det lite skamligt dock att märka att de sidorna man precis upptäckt inte alltid är de bästa.
Det handlar naturligtvis om småsaker också i mitt fall, som så ofta när man hänger sig åt paragrafrytteri. Denna lilla hobby har kommit att utvecklas till en passion -och har framträtt med all önskvärd tydlighet också i en hel del sammanhang som jag inte haft i att göra, -egentligen. Nu skriver jag lite för att skrida till korset och erkänna min svaghet när det gäller detta och för att försöka utröna vad det hela grundar sig i. För i ärlighetens namn så vill jag inte gärna bli en fullblods-besserwisser. Jag måste alltså hejda mig innan det är för sent.

I det ena sammanhanget -vill jag dock påpeka- är paragrafrytteriet möjligen försvarbart för att inte säga också berättigat (någon måste ta rollen av tråkigt paragraf-lejon i sådana fall och jag har uppoffrat mig med stor entusiasm och glädje). Det rör sig om juridiska bestämmelser som bör tillämpas utan oklarheter. Men det andra rör sig bara om ren och skär enfald och kanske en gnutta akademikerstolthet. Det andra vi talar om är terapeututbildningar av varierande slag.

Det började med att någon sa sig vara legitimerad KBT-terapeut och det visade sig handla om en kortare kurs som resulterade i ett diplom, något som alltså inte alls motsvarar en legitimation. Jag blev lite gnufflig och gick omkring och var sur över att ”vem som helst tydligen kan bli terapeut numera”. Min sårade (akademiker)stolthet tillät mig inte att erkänna att kunskap inte alltid kan eller bör räknas i akademiska poäng. Ändå var det inte riktigt hela irritationen som satt där. Jag märkte till min förvåning att jag missunnande personen jag mött titeln terapeut, just eftersom hon ju ”bara gått en kurs”. Min starka reaktion gjorde mig också nyfiken, för varför reagerar jag så starkt på just detta?
Handlar min reaktion om mina högst privata funderingar och min egen självkänsla och yrkesidentitet, -eller handlar det om en oro för eventuella allmänsociala konsekvenser för dem som söker hjälp? Eller är det kanske lite av bägge?

Jag är socionom med steg-1 utbildning. Det är med andra ord ganska mycket som återstår innan jag kan kalla mig legitimerad psykoterapeut. Möjligen stör det mig då att jag efter förhållandevis många års studier ännu är så långt från ”målet”, medan människor runtom mig går på en 48-h kurs och vips är klara -certifierade psykoterapeuter. Ändå har ju även jag den möjligheten, men har inte tagit den , -varför inte, kan man ju fråga sig. Ja, varför inte? Det finns ett myller av terapeututbildningar. De varierar i omfattning, inriktning, förkrav (inom de ”fria grundutbildningarna” är regeln att inga förkunskaper behövs) och pris. De flesta av dem tror jag är givande. Man lär sig säkert något. Men någon kvalitetsgaranti finns inte. Och det papper man får är ofta i praktiken ganska värdelöst, eftersom det inte finns några riktiga restriktioner kring vem som får arrangera den typen av utbildningar. Det blir minst sagt förvirrande.

Folk flest vet ingen skillnad på legitimerad och certifierad (är min gissning). Det låter ungefär likadant. Kanske handlar mitt paragrafrytteri i det här sammanhanget om att jag vill att folk skall se min kompetens och inte räkna ner den i förhållande till den person som har en kortare terapeututbildning? (Det har hänt och det är onekligen frustrerande.) Eller så oroar jag mig i allmänhet för människors möjlighet till adekvat hjälp, just eftersom det är så otydligt vad som är vad, att ingen kan förväntas veta vilken kompetens den aktuella terapeuten faktiskt besitter. Det gör att allt känns osäkert. Och värst är att människor inte verkar ens känna till det.

Det mest omtumlande i sammanhanget när jag analyserar min egen reaktion är ändå att det mesta faktiskt i slutändan ändå handlar om mig och min akademikerstolthet och självkänsla. Det känns frestande att gå en kurs för ett pappers skull, så att jag kan säga att jag är terapeut, ändå -varför skulle jag göra det? I teorin kan jag kalla mig terapeut i alla fall, eftersom regelverket ser ut som det gör. Men när jag tänker så blir hela diskussionen så bisarr. För varför skulle jag kalla mig för något jag inte är? Nej, jag är socionom, med grundläggande utbildning i psykoterapi (steg-1) än så länge. Och det är jag stolt över. Jag fortsätter att läsa och lära mig och kanske blir det också steg-2 någon dag. När tiden är mogen. Vi får se.