Arkiv

Arkiv för december 1st, 2009

Personligt (snudd på privat)

december 1st, 2009 1 kommentar

lite mer om vem jag är (på förfrågan)

Egentligen är jag inte särskilt svår att lära känna. Jag kan dock vara lite reserverad ibland sådär till en början. Och här i bloggen har jag inte alltid varit så tydlig med vad bakgrunden till en del av mina påståenden är. Jag har heller inte berättat så mycket om var just dissociation och trauma intresserar mig så mycket som det gör. För mig har det nog handlat om en integritetsfråga. Min personliga integritet är och har varit viktig för mig. Jag önskar ju egentligen att jag kunde säga att jag har intresset för trauma och dissociation endast genom yrket, men det är inte riktigt så enkelt. Därför skall jag försöka bjuda in er i varje fall lite grann. Vi får se hur jag lyckas.

Det är några år sedan jag nu blev fri. Med det menar jag att det är några år som jag levt utan hot mot mig eller mina nära. Innan dess finns en längre periods kaos och liksom många andra med den bakgrunden tog det mig ett tag att ta det definitiva steget, sätta ner foten och deklarera att det för min får vara nog. Droppen kom efter ett mordhot med kniv och en illa skött polisutredning. Jag hade svårt att sköta jobbet och var inte modig nog att berätta hela sanningen bakom det som hände. Mina halvsanningar blev både motstridiga och för svåra att hantera. Arbetssituationen var ohållbar, min relation höll inte för trycket och jag var rädd för mitt liv. Förmodligen riktigt på allvar för första gången. Det krävdes drastiska åtgärder.
Efter detta för mig ganska så traumatiska händelseförlopp bestämde jag mig för att bli ärlig mot mig själv. Jag har alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, så stark att jag själv inte alltid insett konsekvenserna av den. Nu var det dags att skapa ett normalt fungerande liv, -utan hot. Och att slicka såren.
Redan tidigare var jag starkt engagerad i olika sammanhang. Både sådana där jag i bakgrunden hade en egen historia att relatera till och sammanhang som egentligen var främmande för mig. Min egen historia kantas av en del mörka familjehemligheter och våld, något som var ändå mer tabu eftersom jag kommer från en annars utåt sett rätt så välartad akademikerfamilj. Intresset väckte i samband med studierna och utsatthet fanns alltid väldigt nära mitt hjärta. Ändå var det från början absolut ingen självklarhet att bli just socionom.
I samband med yrket började jag jobba med traumatiserade människor ganska direkt. Märkligt nog såg jag själv inte sammanhanget eller likheterna. Jag identifierade mig inte med de jag mötte, förmodligen var jag avstängd. Däremot läste jag på. Jag gick på kurser och konferenser, läste vidare och grundlade ett djupt engagemang. Oberoende av min egen livshistoria. Trodde jag.
Det tog ganska många år innan jag tvingades erkänna för mig själv att mina egna trauman spökade för mig både i yrkesval och engagemang. Eftersom jag jobbat på stället där arbetsklimatet inte tillåtit att man haft en egen historia var det lite svårt att smälta. Förmodligen bidrog även det till att det tog så pass lång tid som det gjorde.
Idag har jag fortfarande en posttraumatisk diagnos. Jag har mardrömmar ibland och kommer säkert att fortsätta att jobba med mig själv i ungefär 50 år eller så (så länge jag lever). Men jag lever i trygghet, mår bra och är sysselsatt. Jag har mina näringar (cirkelledare inom ett studieförbund), mitt engagemang på nätet där jag fungerar som ”expert” och ger professionellt stöd och jag kommer förmodligen att börja jobba på högskolan här efter jul. Livet är på det sättet ganska bra. Det känns meningsfullt. Inte så att jag är klar med mig själv, men så att jag trivs med livet och har börjat återfå tron på mig själv (som fick sig en knäck i och med den förändrade livssituationen för några år sedan).
Trots mina tvivel över mig själv så är jag en överlevare och har aldrig egentligen sett mig som offer. Jag har aldrig heller identifierat mig som patient lika mycket som jag identifierat mig som hjälpare. Kanske är det stolthet, kanske är det skam, kanske är det bara sådan jag är. Men jag är traumatiserad. Numera ser jag det dock inte som en defekt, bara en erfarenhet till i livet som jag bär med mig, även skammen ibland finns där och smyger sig på. Det finns en del arbete kvar att göra…
Om framtiden kan jag säga att jag tror att jag vid tillfälle av framtida hotsituationer kommer att kunna hantera dem bättre, även om jag räknar med att den perioden av mitt liv är över.
Jag hoppas kunna doktorera, -det dröjer nog ett tag, men det är helt tydligt en del av min plan. Jag tror också att jag kommer att föreläsa. Jag saknar det och hoppas alltså kunna börja med det igen på allvar. Jag tror att jag har en särskild kunskap att dela med världen. Under tiden fortsätter jag att läsa på, gå kurser och utvecklas. Jag jobbar med mig själv och tycker egentligen att det är ganska intressant, -trots att det också är oerhört jobbigt. Jag kommer nog också alltid att jobba ideellt vid sidan av med frågor jag brinner för. Men vi får se hur allting kommer att gestalta sig. Som man brukar säga; -den som lever får se.
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu