Arkiv

Arkiv för ‘Dissociation’ Kategori

Bloggfinder: Dissociation

december 17th, 2009 3 kommentarer

Det är intressant, har jag upptäckt, att surfa omkring och läsa vad andra skriver om dissociation. Eftersom begreppet inom psykiatrisvängen åtminstone häromkring tills för några år sedan var mer eller mindre okänt är det ändå fascinerande att det trots allt skrivs en del, att det finns människor med erfarenhet och mod att berätta om sig själva.

Dissociativa (mer eller mindre) bloggar att titta lite närmare på:

Eyecandy, blogg om lite av varje, bl.a. kläder, film, mens, magkatarr och musik…
Candy, 22 år från Sollentuna, skriver öppet och rakt om sina åsikter och sina demoner. Hon har PTSD och Borderline. I ett blogginlägg daterat 14 december skriver hon: ”Jag har försvunnit ut ur mig själv precis som jag brukar när det blir för mycket för mig, men nu när allt egentligen är kris har det skett på ett mycket starkare sätt. Det har inte skrämt mig när jag glidit ut ur det så som det brukar, kanske för att jag egentligen aldrig riktigt glidit ut ur det?”

Viskar en bön, bloggen är en hjälp att få ner tankar och känslor i ord. Författaren kämpar med ångest, depression och PTSD.
Författaren skriver i ett starkt blogginlägg daterat 2 december: …”Det var så obehagligt att jag ville fly bort från alltihop. Jag sjönk in i dissociation och frös till is, kunde inte prata. Det känns så obehagligt att kroppen kan reagera så här starkt, att det händer mig. När jag var liten var det mitt sätt att fly verkligheten då det blev för svårt, och problemet idag är att det fortfarande kan uppstå om oron blir för stark. Det är som att jag upplever övergreppen om och om igen.”

Home of Nona – Diagnos? Dissociation, Hur jag skall kommentera vet jag inte, bara att bloggen är brutalt ärlig, för att den behöver få vara det. Läs gärna.
Den 30 november 2009 kan man läsa: …”Jag är inte rädd. Det värsta som kan hända har hänt. Inget är okänt och farligt. Det gör sig känt och därmed ofarligt. Det suger att det har funnits i mig hela tiden. Men det hade sugit mer om det hade dödat mig. Inte för att man inte får dö. Men anledningen. Det hade inte varit självmord. Det hade varit mord. Våld opererades in i min kropp och fanns kvar. Så många som inte visste. ”

Skinhead Barbiedoll, ”En brüd som inte har borderline”, så beskriver hon sig själv.
Den 28 november 2009 skrev hon: …”Som om jag glider bort till en egen värld, känns det som. Som om jag aldrig har sett snöglitter falla från himmelen. Som om svenska är ett språk jag nyss lärt mig. Exotiskt. Främmande. Som om mina minnen inte har hänt mig. Det var bara intriguösa filmer utan lyckligt slut. Som om min kropp vore ett annat djurs. Ny, förvillande. Ingenting som varit mitt i 22 svåra år. Jag går till tåget, samma väg som alltid men det är som om det vore första gången jag ser det trädet, det huset, det jävla staketet.”

Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar: , , , ,

Personligt (snudd på privat)

december 1st, 2009 1 kommentar

lite mer om vem jag är (på förfrågan)

Egentligen är jag inte särskilt svår att lära känna. Jag kan dock vara lite reserverad ibland sådär till en början. Och här i bloggen har jag inte alltid varit så tydlig med vad bakgrunden till en del av mina påståenden är. Jag har heller inte berättat så mycket om var just dissociation och trauma intresserar mig så mycket som det gör. För mig har det nog handlat om en integritetsfråga. Min personliga integritet är och har varit viktig för mig. Jag önskar ju egentligen att jag kunde säga att jag har intresset för trauma och dissociation endast genom yrket, men det är inte riktigt så enkelt. Därför skall jag försöka bjuda in er i varje fall lite grann. Vi får se hur jag lyckas.
Det är några år sedan jag nu blev fri. Med det menar jag att det är några år som jag levt utan hot mot mig eller mina nära. Innan dess finns en längre periods kaos och liksom många andra med den bakgrunden tog det mig ett tag att ta det definitiva steget, sätta ner foten och deklarera att det för min får vara nog. Droppen kom efter ett mordhot med kniv och en illa skött polisutredning. Jag hade svårt att sköta jobbet och var inte modig nog att berätta hela sanningen bakom det som hände. Mina halvsanningar blev både motstridiga och för svåra att hantera. Arbetssituationen var ohållbar, min relation höll inte för trycket och jag var rädd för mitt liv. Förmodligen riktigt på allvar för första gången. Det krävdes drastiska åtgärder.
Efter detta för mig ganska så traumatiska händelseförlopp bestämde jag mig för att bli ärlig mot mig själv. Jag har alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, så stark att jag själv inte alltid insett konsekvenserna av den. Nu var det dags att skapa ett normalt fungerande liv, -utan hot. Och att slicka såren.
Redan tidigare var jag starkt engagerad i olika sammanhang. Både sådana där jag i bakgrunden hade en egen historia att relatera till och sammanhang som egentligen var främmande för mig. Min egen historia kantas av en del mörka familjehemligheter och våld, något som var ändå mer tabu eftersom jag kommer från en annars utåt sett rätt så välartad akademikerfamilj. Intresset väckte i samband med studierna och utsatthet fanns alltid väldigt nära mitt hjärta. Ändå var det från början absolut ingen självklarhet att bli just socionom.
I samband med yrket började jag jobba med traumatiserade människor ganska direkt. Märkligt nog såg jag själv inte sammanhanget eller likheterna. Jag identifierade mig inte med de jag mötte, förmodligen var jag avstängd. Däremot läste jag på. Jag gick på kurser och konferenser, läste vidare och grundlade ett djupt engagemang. Oberoende av min egen livshistoria. Trodde jag.
Det tog ganska många år innan jag tvingades erkänna för mig själv att mina egna trauman spökade för mig både i yrkesval och engagemang. Eftersom jag jobbat på stället där arbetsklimatet inte tillåtit att man haft en egen historia var det lite svårt att smälta. Förmodligen bidrog även det till att det tog så pass lång tid som det gjorde.
Idag har jag fortfarande en posttraumatisk diagnos. Jag har mardrömmar ibland och kommer säkert att fortsätta att jobba med mig själv i ungefär 50 år eller så (så länge jag lever). Men jag lever i trygghet, mår bra och är sysselsatt. Jag har mina näringar (cirkelledare inom ett studieförbund), mitt engagemang på nätet där jag fungerar som ”expert” och ger professionellt stöd och jag kommer förmodligen att börja jobba på högskolan här efter jul. Livet är på det sättet ganska bra. Det känns meningsfullt. Inte så att jag är klar med mig själv, men så att jag trivs med livet och har börjat återfå tron på mig själv (som fick sig en knäck i och med den förändrade livssituationen för några år sedan).
Trots mina tvivel över mig själv så är jag en överlevare och har aldrig egentligen sett mig som offer. Jag har aldrig heller identifierat mig som patient lika mycket som jag identifierat mig som hjälpare. Kanske är det stolthet, kanske är det skam, kanske är det bara sådan jag är. Men jag är traumatiserad. Numera ser jag det dock inte som en defekt, bara en erfarenhet till i livet som jag bär med mig, även skammen ibland finns där och smyger sig på. Det finns en del arbete kvar att göra…
Om framtiden kan jag säga att jag tror att jag vid tillfälle av framtida hotsituationer kommer att kunna hantera dem bättre, även om jag räknar med att den perioden av mitt liv är över.
Jag hoppas kunna doktorera, -det dröjer nog ett tag, men det är helt tydligt en del av min plan. Jag tror också att jag kommer att föreläsa. Jag saknar det och hoppas alltså kunna börja med det igen på allvar. Jag tror att jag har en särskild kunskap att dela med världen. Under tiden fortsätter jag att läsa på, gå kurser och utvecklas. Jag jobbar med mig själv och tycker egentligen att det är ganska intressant, -trots att det också är oerhört jobbigt. Jag kommer nog också alltid att jobba ideellt vid sidan av med frågor jag brinner för. Men vi får se hur allting kommer att gestalta sig. Som man brukar säga; -den som lever får se.
Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Privat, Trauma Taggar: , , ,

Psykotrauma och Strukturell dissociation

september 19th, 2009 1 kommentar
Seminarium med dr Onno van der Hart
Tidpunkt: 11-12 september 2009
Plats: Stockholm
Arr: Kris- och Traumacentrum
Föreläsare: Onno van der Hart
Målgrupp/Övrigt En IPULS (institutet för professionell utveckling av läkare i Sverige) – granskad och godkänd fortbildningskurs. Målgruppen är, förutom läkare, även andra som i sin kliniska praksis möter och behandlar dissociativa patienter

Beskrivning: Psykotrauma och strukturell dissociation
Behandling av traumatiska minnesbilder hos patienter med komplexa dissociativa störningar
Vid omfattande och långvarig psykisk traumatisering kan dissociativa störningar uppkomma. Kursen förmedlar nya kunskaper och förståelsemodeller i omhändertagandet av dissociativa störningar. Modellen ”strukturell dissociation” och dess innebörd för ett fas-specifikt omhändertagande presenteras.

Eller

To listen with Your heart to Hart
Det är en vecka sedan kursen avslutades i Stockholm så jag vill skriva ner några reflektioner som jag har innan jag tappar bort dem helt. Vi var 173 hugade (en del något mindre hugade) som förväntansfullt slöt upp den fredagen den 11 september (det var en vacker septembermorgon) för att delta vid detta seminarium. De flesta var från Stockholmstrakten men även utlandet var respresenterat genom några gäster från Danmark. Min första reflektion är en reflektion född ur den spontana känslan jag fick, dels när jag tittade mig omkring i auditoriet och dels när jag ögnade igenom deltagarlistan. Det var en pirande känsla av att inte vara ensam; att inte vara ensam intresserad av frågor som rör trauma, att inte vara ensam om att läsa amerikanska böcker om dissociation på nätterna (ja, alltså, exakt hur de andra deltagarnas nattliga vanor ser ut vet jag inte, men jag tror inte att jag är helt ensam om det i varje fall). Att inte vara ensam. Det var trots allt en ganska bred kompetens som fanns samlad i auditoriet de där två dagarna.

Med det sagt dök det också fler reflektioner upp. Min egen region var t.ex. sparsamt representerad. Det var sorgligt, om än inte oväntat. Mitt eget landsting och nabo-landstinget hade inte satsat på denna inriktning i sin fortbildning. Det är inte mer med det än att konstatera att det är så. Likadant var det på konferensen för ett par år sedan (liksom på den något större, internationella, samma år). Det får en dock att fundera lite på hur vi erbjuder våra traumatiserade behandling på ett nationellt plan. Råder vårdgaranti-anda i alla områden och regioner, eller hänger det helt på att du har turen att möta någon som besitter kunskapen, -den specifika, om psykologisk försvar, trauma och Dissociation. Har vi, med de utbildningar vi har och den erfarenhet vi står till tjänst med kunskaper om trauma och om komplexa dissociativa störningar som gör att de vi möter får en behandling som arbetar tillsammans med dem och för dem och inte emot dem (som vid felbehandlingar och -diagnostiseringar som kan leda till onödigt lidande). Nu är vi inne på ett minbeklätt område. För som Patricia Tudor Sandahl har sagt så är terapeutens yrke rätt och slätt omöjligt. Psykiaterns är inte alltid så mycket lättare det heller…
Ändå både får man och bör man ställa krav.
Min förhoppning är att det nationella nätverket (jag är socionom i grunden och kommer inte ifrån det…) av behandlare, konsulter, handledare etc inom trauma-spektrum störningar skall fortsätta att utvecklas, att jag själv skall hitta min plats i det och att kunskapen inte skall dödas av varken byråkrati eller oförståelse, revirtänkande eller rädsla. På det högst privata området hoppas jag att det snart kommer ut nya intressanta böcker (jodå har hittat några som inte getts ut riktigt än) så att jag har något att läsa under mörka vinternätter framöver…

Ps. Den faktamässiga biten av kursen/seminariet kommer förmodligen på sätt eller annat fram i nätartikelserien eller genom informationsblad. Så håll utkik. Har du frågor, maila mig då direkt på [email protected] eller skriv en kommentar här nedanför.
Categories: Dissociation, information Taggar: , , , ,

På kurs i helgen

september 10th, 2009 Inga kommentarer
INFORMATION

Är under helgen på konferens/kurs om psykotrauma och strukturell dissociation. Återkommer på söndag med reflektioner därifrån. Av samma anledning dröjer också mailsvar några dagar till de som väntar på det. Ledsen för det; jag har inte glömt, det dröjer bara någon dag. Ha det gott! själv skall jag ha det alldeles utmärkt. (Har sett fram emot konferensen länge!)

Categories: Dissociation, information, neuropsykologi, Nyhetsbrev, Trauma Taggar: ,

Det är tuffa tider…

september 3rd, 2009 2 kommentarer

…för en del…(och för större delarna av mig)

Jag skäms lite. Jag har varit dum. Eller om inte dum så i varje fall trubbig och otrevlig mot folk omkring mig. De förtjänar det inte. Jag skall försöka hålla ihop bättre, le mer och vara allmänt trevligare. De (mina ”kritiker”) har rätt. jag är förmodligen en riktig självcentrerad jäkel när jag sätter den sidan till. Just nu sätter jag den sidan till för jämnan. Utåtagerande rebellisk tonåring som vill ha tid. Tid för sig själv.

För jag orkar inte riktigt bjuda till. Det är ingen ursäkt, snarare bara ett konstaterande.

Mår jag dåligt? Jag vet inte, -jag vet bara att det är mycket som snurrar och jag känner mig lite svagare, lite trubbigare, lite längre bort än vanligt. Jag minns inte helt ens hur elak jag varit. Jag vet bara att det som påstås är sant, -att jag varit otrevlig och kort. Men jag minns det inte direkt, mest som i staccato. Kanske var jag inte helt ”med”? Jag vet inte.
Kanske är det bara så att jag varit trött efter semestern? Kanske är jag trött efter att ha låtit känslorna komma över mig då i lördags, i fjällen. Kanske är jag bara människa i största allmänhet. Egentligen vet jag inte riktigt om jag kan påstå mig känna till vad det innebär. Vad är det egentligen att vara människa? Att vara mänsklig.
Jag växte inte upp som människa och vet inte om jag lyckats lära mig. Vet inte. Finns det någon som är specialist på det? På att vara både ”jag” och ”människa” samtidigt?
Just nu är jag trött på alla. Det är inte så att dessa alla är tröttande som individer, tvärtom, de är inspirerande goda, roliga och fascinerande människor, -vänner, nära och kära. Ändå orkar jag inte med dem. Jag vill vara själv. Jag vill gråta. Jag vill säga att allt är för jävligt. Men jag är inte sådan. Jag är glad och trevlig, eller ja, just nu butter och elak, men aldrig ledsen eller arg på livet. Ödet. Eller rentav Gud.
Jag är en fighter. Just nu bara en jävligt trött, förvirrad och outgrundligt ledsen fighter.

PS: Jag kommer att be om ursäkt, J, men inte riktigt än, inte förrän jag är människa nog att verkligen mena det. Inte riktigt än. Snart.

Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Privat Taggar: ,

Semester!!!

september 2nd, 2009 Inga kommentarer
eller

visst susar det i säven

Det var sent på söndag kväll när våra bägge bilar rullade upp för den sista lilla backen fram till stugan. Resan hade tagit gott och väl elva timmar och vi var alla fyra rätt utslitna vid det laget. Jag smet runt stugan i jakt på extranyckeln och kunde snart låsa upp till värmen innanför. Vi hade vid det laget i runda siffror 150 timmar kvar av semestern. Från den första natten kommer jag, såhär efteråt, inte ihåg så mycket. Jag var trött och somnade ganska omedelbart. Jag minns de första timmarnas exalterande känsla som snart mynnade ut i trötthet. Vi sov alla gott den natten. (Utom möjligen Je som hade graviditetsillamående i stort sett hela veckan.)

Det är något märkligt med semestrar. Förväntan som kräver händelse, aktivitet, engagemang. B var den som hade tagit ansvaret inför resan. Han hade ordnat i förväg, planerat maten och fryst in lasagne, risotto, fläskpannkaka och kycklingkalops. Han hade beställt rätt karta från lantmäteriverket och han hade bunkrat upp med de mesta som kunde tänkas behövas, -och lite till. För honom var det nog en lättnad att äntligen få komma iväg. Jag hade också planerat, men inte riktigt på samma sätt. Jag var förberedd. Åtminstone var det just det jag trodde att jag var. Jag trodde nämligen att jag hade planerat för olika händelsescenarier som skulle kunna uppstå. Så att jag var beredd på eventuella triggers, -ändå hade jag missat något väsentligt visade det sig när vi väl närmade oss stugan.

Det började skymma på lite grann. Vi höll på att plocka ur bilen, kasse efter kasse med mat och förnödenheter, termobyxor, stövlar och toalettpapper. Jag försökte verkligen fokusera på det som var i görningen, på ryggsäcken, den stora kappsäcken, -på det som skulle med in, men innan jag kunde gå in måste jag passerade det fasansfulla. Jag måste gå förbi snöskotern.

Den stod där, i sommarklädsel med överdrag och vindskyddad ”kroppsstrumpa”. På andra sidan, vid utedasset stod snöskoter nummer två, lite minde, lite mer övertäckt. Men otvetydig i sin belägenhet, i sin längtan efter vintern. Jag rös.

Jag som älskar vinter.

Det började som en krypande känsla uppåt ryggen, nacken, känslan rörde sig pulserande upp under kragen på min vita skjorta, under linningen, den kröp sig fram, pulserande och knöt sig stadfigt runt halsen. Kall, smutsig, våt.
Känslan pulserade uppåt, dök sedan ner till underlivet, högg till. För att sedan domna bort precis som jag passerat, previs som jag låst dörren bakom mig. Precis som jag var i säkerhet.

Följande morgon var ödet beseglat. Jag hade inget annat val än att gå förbi, passera. Tolerera det som egentligen inte går att tolerera;snöskotern och minnet; minnet av… DET.
Egentligen ter det dig såhär i bakspegeln ganska märkligt att jag inte varit beredd på det. Vi åkte till fjällen. Var finns snöskotrar om inte just i fjällen? Varför tänkte jag inte på det?

Men jag hade inte tänkt och kanske var det, såhär efteråt, lika bra. För förmodligen hade jag då valt att inte konfronteras. Jag hade valt att åka någon annanstans. Semestra någon annanstans. Ändå var det just det här jag behövde. Mötet med det som varit. Även om jag nu inte så gärna vill erkänna det; jag vill inte tillstå att det var just det jag behövde.

De fick veta det. Jag nämnde det allt som hastigast. Å och Je fick veta vad det var som störde mig. Men vi pratade inte om det. Jag ville ha det så. Jag vill inte prata om det. Inte då.
Veckan gick. Vi gjorde utfärder. Jag undvek snöskotern. Jag gick hastigt förbi, tittade bort. Varje morgon. Och varje kväll.
Kanske hade jag kunnat fortsatt att låtsas. Att ignorera. Att leka det-stör-mig-inte-leken-för-det-var-ju-så-länge-sen-ju. Kanske hade jag kunnat. Men jag ville inte. Jag vill vara närvarande. Också där. Också då, -lika mycket som här och nu.

Sista dagen regnade det mest. Efter en liten vandring i hagel och blåst som avslutades med fötterna i en fjällbäck, var jag redo. Regnet hade sköljt bort rädslan för känslorna som var förknippade med minnet. Eller så var det bara så att jag var så utmattad efter sex dagars vandringar att jag inte hade några försvar kvar. Utpumpad, dyngsur och med stelfrusna fötter gjorde jag ett plötsligt halt vid snöskotern på vägen in. I stället för att titta uppåt till vänster tittade jag neråt till höger. Tittade på den lätt fladdrande galonklädnaden över snöskotern som också fått ett stänk av ovädret tidigare under dagen. Jag tog några djupa andetag och märkte att luften var frisk. Då kom sorgen. Helt oförhappandes. Men jag var inte helt redo då än. Jag gick in.
Kroppen var uppvärmd. Jag var det inte. Självdestruktiva tankar blandades med minnen, rädsla och fasa. Den samma som jag känt förr. Samtidigt kände jag en dragning till att sova ute, alls inget destruktivt, utan mer av det slaget som de flesta scouter någon gång upplevt, en sorts upprymdhet. En drift att hitta mig själv. Ett sökande efter ensamheten.

Jag hade förkunnat att jag vill sova ute, inte att jag tänkte göra det, men att jag saknade det. Vildmarken var en vän som ropade på mig, åtminstone just då, den sena kvällen bara några timmar innan vi skulle vända tillbaka. Innan det var dags att återvända hem. Det var då det hände. Jag måste ut. Jag måste möta det jag ägnat hela veckan åt att undvika. Barfota gick jag ut och trevade mig fram i mörkret. En lampa tändes. Sedan stod den där. Snöskotern. Först lät jag handen gå över ryggen på den. En lätt böjning. Sedan klev jag upp på den. Lade mig ner. Kröp ihop. Och grät. Tröstlöst, förtvivlat, ynkligt.

Å dök upp men lämnade mig ifred när jag bad om det. Je dök upp en stund senare och lät mig hållas även hon. Jag behövde vara själv. Ensam. Jag behövde min tid tillsammans med snöskotern. Den som triggat mig hela veckan. Den jag gjort allt för att undvika. Jag måste undersöka den. Jag måste övervinna den. Jag måste förstå min känsla. Jag måste utmana den. Jag måste acceptera den.

Hur lång tid det var frågan om vet jag inte. Kanske spelar det inte heller någon roll. Tiden är förmodligen helt oväsentlig. När tårarna tagit slut satt jag en stund och bara existerade. Ovanpå snöskotern. Jag behärskade den. Minnet behärskade mig inte längre. Jag hade vunnit. Otroligt nog hade jag utgått med segern. Tröttheten var påtaglig. Jag måste sova.
Men jag hade vunnit.
Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Privat, Trauma Taggar: , , , , , ,

Identitet versus Personlighet

augusti 18th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Varför Dissociativ Identitetsstörning inte är en personlighetsstörning

Visst är det väl såhär? (Detta är en del av ett inlägg jag skrev på ett forum här i helgen…)
Personligheten är de kvalitéer hos oss som gör oss specifika och unika som individer. Vår personlighet avgör hur vi tänker, hur vi förhåller oss till känslor, vilka beteenden vi visar upp, helt enkelt summan av -hur vi tänker, älskar, känner, fattar beslut och och handlar i specifika situationer. Vår personlighet avgörs delvis av våra gener och vidare hur vår yttre miljö sedermera påverkat dessa på förhand givna strukturer.
Identiteten däremot är en social konstruktion och omfattar hur vi med vår personlighet uppfattar oss själva och hur vi uppfattas av vår omgivning. Vi kan ha en identitet genom vårt yrke, ett intresse eller genom de erfarenheter som vi har av livet och oss själva.

Man kan således ha en identitet som offer eller överlevare (man uppfattar sig själv som ett offer för omständighet, sig själv, miljön etc -eller som en överlevare av svåra livsomständigheter), denna offeridentitet kan vara följden av en (offer)mentalitet, -något som i sin tur kanske är ett personlighetsdrag hos en själv. Man har alltså en tendens till ett visst tänkande pga uppfostran och genetisk prägling. P.g.a. ens personlighet.

Dessutom kommer det ju den lilla detaljen till att dissociativa störningar återfinns i axel I i den amerikanska psykiaterföreningens diagnosmanual (DSM-IV). Personlighetsstörningarna finns i axel II. Och så är det väl också av någon anledning, eller?

Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar: ,

Till sjöss

augusti 9th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Landstigning på välkänd mark
Vädret kunder knappast varit bättre. Solen sken från en snudd på klarblå himmel hela dagen. Inne i veckan beslöt B och jag mig för att, tillsammans med Pa, ta vår nya tradition i hand och även denna sommar åka på en dagsutflykt till en av holmarna, småöarna ute emot havet till. Vi gjorde det lite tidigare på sommaren ifjol, men det mesta var som det var då. Lite mera folk nu och lite bättre väder. Det blev på det stora hela en riktigt angenäm dag ute i det fria (både uppe på däck och iland).
För att nu gå rakt på sak och uppmärksamma det som var lite mindre trevligt med hela denna annars så trevliga dag så var det tydligen så att traktens hundägare, liksom jag själv, ansåg att denna dagen var en alldeles förträfflig dag för friluftsliv. Vi hade med andra ord sällskap av flera jättelika bjässar till hundar och en och annan lite mindre skrämmande varelse.
Hundar är en trigger för mig. Big time. Jag har svårt att hantera hundar och undviker dem helst om jag bara kan. På holmen ute i skärgården var det inte riktigt lätt att undvika dem. De fanns liksom överallt. Det bidrog förmodligen till att jag dissocierade en liten sväng efter ett par timmars vistelse bland dessa grymma djur (grymma i mina barnaögon vill säga, förmodligen helt otroligt gulliga familjehundar till vardags). Jag kunde inte riktigt hantera stressorn i fråga. Förmodligen borde man åtminstone såhär efteråt se det som välbehövlig träning. På ett sätt gick det faktiskt bra, trots mina svårigheter i att fokusera. Nästa år, då vi stiger ombord på färjan nästa gång, då skall jag minsann ha full kontroll, vara avslappnad och bara tillåta mig att njuta.
peppar, peppar…
Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar: , ,

Kvällens inlägg, redigering 722

juli 19th, 2009 Inga kommentarer
eller

Vem har sagt att det regnar?

Regnet, -jag kan svära på det, kom i små finfördelade doser och dalade ner utanför balkongräcket. B och jag satt en meter från nederbördens framfart (jo, jag lovar, det regnade visst) och pratade lättsamt om L som köpt hus (öhh… -grattis!) i samma område som B:s dotter M och om kantarellerna som redan står och växer i våra skogar (B kom med en påse nyplockat när han anlände stunden innan), om sockorna (i nuläget är det frågan om sockan, i singular) jag stickat till B och hur det nu kom sig så flöt tankarna iväg och jag mindes när jag och min bror lekte sjukhus som barn. Vi letade reda på alla sockor vi bara kunde få tag i och trädde sedan på samtliga (jag hade vänster-sockorna och bror min de som blev över, -i regel högersockorna då); sedan hoppade vi omkring på ett ben och lekte bruten fot. ”Gipsleken” var inte så populär hos föräldraskapet. Deras sockor var ju störst och ändå större blev de av att träs på varann… Vad jag minns så hade vi riktigt trevligt då vi lekte. Såhär efteråt undrar jag så smått om det var helt sunt, men, hur som helst, -vi gillade vår lek av någon outgrundlig anledning. Jag vet inte när vi slutade leka den leken. Kanske var det i samband med att någon av oss tvingades gipsas på riktigt eller så var det för att pappa klagade på att vi omvandlat hans myssockor till fottöj av gigantiska proportioner.

Det är inte regnet som väcker mig ur min stilla begrundan. Det är B som harklar sig lite försynt. Han är en gentleman och stör inte gärna en dam som tänker. Mina tankepauser kan dock dra ut på tiden om jag sveps iväg, alldeles särskilt om jag sveps iväg till lekar jag lekt för länge sedan, kanske en dag som denna, en dag då regnet nästan omärkbart tagit sikte på jordens yta.

Bilden ovan är en detaljbild från tavlan jag målade i tisdags, -en tavla som idag följde med B hem till honom. När jag tog ett steg tillbaka och beskådade mitt verk (som mäter 40 x 60 cm) kunde jag konstatera att jag gått utöver mina vanliga ramar. Tavlan föreställer visserligen fyra personer, personer man inte ser vid första anblicken av tavlan, men annars är tavlan rätt abstrakt. Motivet är dolt. För mig var det ganska spännande att måla rakt av på känsla utan att fokusera på detaljer och perspektiv. Kul. riktigt kul faktiskt.
Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar: ,

Noli me tangere

juli 16th, 2009 Inga kommentarer

Rör mig inte!

Trots att dagen varit riktigt trevlig på många vis med blåbärsplockning hela eftermiddagen (massor av härliga stora blåa bär) och närings-substitut på förmiddagen (även om det kanske inte blev så mycket gjort) så är det ändå kvällen som ligger närmast, både i tid och känsla.
Tid för att det var nu på kvällen det inträffade och känsla för att det har med beröring att göra. Beröring är något jag har svårt för. Om man väljer att utttrycka sig milt. När det blir för mycket, eller när jag inte är beredd på en beröring försvinner jag, -antingen genom dissociation eller genom det att jag tappar upplevelsen av den fysiska sensationen (en somatoform dissociativ analgesi).
Det var så att vi, B och jag, tog volvon till grannidyllen (en liten pittoresk svensk sommarstad, med taverna och segelbåtshamn, dyra småaffärer och människor som långsamt strosar omkring på gatorna eller i gränderna) egentligen bara för skojs skull. Jag fotograferade lite innan vi tog oss en bit mat. Under kvällens lopp rörde B vid mig -antingen medvetet eller oavsiktligt, vid åtminstone sexton tillfällen. Sexton tillfällen som tömde något av uppfattning om integritet. Jag antar att det inte borde kännas som ett gränsöverskridande. Han vill kanske skydda, tröst eller uppmuntra, men jag klarar inte av det. Det går inte.
Så nu sitter jag här, skriver långsamt, händerna vill inte lyda. Jag vet inte om jag trycker tungt eller lätt på tangenterna. Finmotoriken strular.
Någonstans i bakhuvudet klingar hela mitt medvetande jag och sjunger något om att sätta gränser. Det borde väl inte vara så svårt. Kanske är det svårt bara för att jag inte vet när det egentligen övergår från att vara angenämt till att bli obekvämt till att bli kränkning. T.o.m. B uppfattar jag som ett hot. Och då skall ni veta att någon så snäll individ som han är svårt att hitta på denna sida Östersjön. Hur kommer det sig att jag inte kan känna mig trygg?
Jag vill ju så gärna.

Så till något helt annat….
Idag blev jag att fundera på varför vi säger att något är fraktfritt, när det inte alls på något vis handlar om inställda postturer och olevererade paket… Jag menar fritt från frakt innebär ju helt enkelt att det är något som inte fraktas. Knivigt det där, eller hur?
Någon annan som undrat över detta mysterium? (Inte kanske direkt så att jag ligger vaken och grubblar på det, men det slog mig här idag och jag fann några sekunders nöje i att filosofera kring denna -ytterst centrala – fråga…)

Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu