Arkiv

Arkiv för ‘Dissociation’ Kategori

När du blir jag

juli 12th, 2009 Inga kommentarer
Eller

DIAGNOS

blir lika med

IDENTITET

Riktigt när det hände, när det inträffade, vet jag inte. Jag vet bara att det tog ett bra tag att först bli du med den diagnos jag ansågs ha, trots att jag egentligen visste. För vem vill bli kallad traumatiserad? Eller dissociativ? Jag ville i varje fall inte. Ändå visste jag ju. Det var oundvikligt, -och jag behövde hjälp. Bekräftelsen låg tung inklämd i diagnosen. Diagnosen visade sig ge en tillhörighet inlindad i hopp, för visst betydde det väl då att jag kunde bli en hel människa igen, -att jag kunde bli vanlig? Att jag inte var galen trots allt. Diagnosen gav hopp. Och en möjlighet att förstå mig själv. Just då var den det enda jag hade.

Representanterna för psykiatrin hade delade åsikter om min delade natur. Jag varken kunde, ville eller orkade först att bemöta dem. Min kraft var borta. För hur skulle jag få dem att förstå? Jag hade levt i en värld där jag försökt dölja mitt trauma. Och min glöd var borta. Jag var utelämnad. Men så kom diagnosen. Det fanns hopp. Det fanns människor som i varje fall ville förstå. Min kamp att låtsas att allt var okej, var över. Jag var blottlagd. Men jag var också befriad.
Jag gick ut i världen igen, men det var en förändrad värld. En värld som visste. En värld som såg min nakenhet. Och ändå inte. Jag hade blivit ett fall. Ett intressant fall, men ett fall allikevel (det enda som kan tänkas vara värre än att vara ett intressant fall är kanske att vara ett obotligt dussinfall). Snart blev diagnosen en del av den jag var. Den fanns med när jag presenterades för ny människor -jag blev ”hon som dissocierar – hon som vad? – hon som dissocierar…”. Möjligen bidrog det till en ökad kunskap. Min omvärld fick lära sig något nytt. Jag blev deras fallstudie.

Min vardag levdes så snart i skuggan av diagnosen. Till min egen förvåning så insåg jag det under ett samtal med en god vän en vanlig förmiddag. Det var några ord i slutet av samtalet. De väckte tankar, för vem är jag? Är jag min diagnos? Sedan när har den blivit min identitet, när började jag själv tänka på mig själv som ”hon som dissocierar… dissociation är ett psykiskt försvar som uppstår till följd av…” Jag är ett levande dissociations-lexikon. En fallstudie av en diagnos. När föll diagnosen tillbaka och blev ett med identiteten? När tappade jag egentligen hoppet i dess mest grundläggande betydelse?

Kanske är det så att jag, någonstans i djupet inte har accepterat den, diagnosen. Hade jag det hade den inte blivit min identitet på samma sätt. Hade jag accepterat den hade jag absorberat hoppet men inte identifierat mig med splittringen. Jag hade sett traumat. Inte varit det. Någonstans måste jag hitta det igen, hoppet, oberoende av allt annat. Jag måste helt enkelt inse att jag är mer än summan av mina erfarenheter, mer än det som en gång var.

Expressenartikel – personligheter

juni 28th, 2009 1 kommentar

Fick länktipset från www.wedidit.se, och det är en intressant artikel.

Artikeln på Expressen; Så använder du dina olika personligheter

Artikeln handlar i grund och botten om personlighetsväxlingar som ligger inom ramen för vad som anses normalt. Men dissociativ identitetsstörning finns också omnämnt. Den svenska psykiatrin, representerad av psykiatri professor Lars Farde vid Karolinska institutet, står för en recessiv hållning vad gäller DID, ”- Den förekommer nästan bara i Nordamerika. Det kanske snarare är ett kulturellt fenomen än ett medicinskt. Diagnosen fascinerar och har uppmärksammats flitigt i massmedia. Frågan är om det är ett riktigt tillstånd eller fantasi”.

Lite skrämmande är ett sådant uttalande, även om frågan som sådan ur forskningssynpunkt måste ställas. För om de som utbildar våra psykiatrar, -de som skall ställa diagnos, har det förhållningssättet är det inte särskilt märkligt i sig att antalet diagnoser i Sverige är så pass lågt. Risken då blir ju att det finns fler som har DID än de som blir behandlade för det. Och vad händer med alla dem? Får de fel diagnos, -hur påverkas då deras livskvalitet av det?

Categories: Dissociation, neuropsykologi Taggar:

Terapiguiden publicerad

juni 25th, 2009 Inga kommentarer
Jag är den första att erkänna att det dragit ut på tiden, men nu är den i alla fall här… Terapiguiden är ingen komplicerad historia, utan en liten guide för dem som kanske eventuellt möjligen kanske, eller så inte, men… kanske ändå har för avsikt att söka terapeutisk hjälp att bearbeta de trauman som ännu inte är bearbetade. Det är en liten introduktion med en bredd av både konvetionella och alternativa terapiformer. Som med så mycket annat finns det alltid något som passar åt alla, men inget som passar för alla…

Håll till godo, nu skall jag i varje fall försöka att gå och lägga mig. Det har varit en lång dag… (det kunde jag skriva om ifall energin fanns där. Kanske nämner jag om det imorgon i stället, eller så… nåja… sova var det ja…)

Kvällsmänniskan

juni 14th, 2009 Inga kommentarer

Tidigare, för sisådär en femton år sedan eller så, då i min ungdom, var jag en utpräglad kvällsmänniska, åtminstone uppfattade jag det själv på det viset. Min omgivning ansåg inte det, drar jag mig till minnes. ”Du som är en sådan morgonmänniska” kunde jag få höra. Lustigt nog kan jag knappt minnas en enda tidig morgon (utom inför någon resa då) när jag varit pigg och på alerten redan långt innan ottan. Visst hände det även då att jag hade sömnlösa nätter då jag långt innan gryningen fann det bäst att skita i att försöka få tag i en sömn som ändå inte verkade finnas i närheten. Men en morgonmänniska var jag inte. Väl? Eller så var jag det, men minns det bara inte. Det är inte så lätt att veta och jag har egentligen ingen att fråga heller. Men som jag minns det var livet fram till lunch suddigt och ramlöst, sena kvällar och nätter, gärna med en bok på kudden framför mig, har jag däremot rätt så klara bilder av. Ändå påstod alltså ”folk” att jag var en morgonmänniska. Hur kan det komma sig?
Var jag dissociativ och levde ett annat morgonliv (mina dagar började oftast inte i sängen utan i stort sätt var annanstans som helst) eller var jag bara allmänt frånvarande eller kanske är det så att jag bara är normalt glömsk. För hur kommer det sig annars att bilden av kvällsmänniskan lever så stark inom mig?

Jag undrar bara…

Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar:

The three faces of Eve – 50 år senare

Minns ni ”The three faces of Eve?”. Här är tre BBC-klipp med Chris Costner Sizemore som är kvinnan bakom ”Eve”. Det är riktigt intressant. Ta gärna tid för det. Sammanlagt är det kring 20 minuter, lite mer.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Categories: Dissociation Taggar:

Kvällsnöje

Allmänt: Sitter här framför datorn och leker med den samma och med några av de fotografier jag var ute och tog igår. Egentligen satte jag mig ner för att samla ihop det jag skrivit om myter; det som egentligen skulle publicerats igår, men jag har svårt att skilja mig från min version av photoshop. Den har blivit som en vän som man trots en viss tids bekantskap ständigt finner nya egenskaper hos.
Dagen idag har varit den första på sommarsemestern från onsdagscirkeln. Lite konstigt det där att jag inte får se ”mina” tanter nu på tolv veckor. Tolv veckor är i sammanhanget väldigt länge, känns det som. Nu träffar jag dem visserligen en gång till i vår när vårutställningen är över, men ändå. Man får helt enkelt ge sig till tåls. Regler är regler (det är en lång historia men generellt sett så får en cirkel endast omfatta 40 träffar på ett år – det är den övre gränsen och handlar om statsbidraget till studieförbunden, -nåja, nog om det…).

ad notam; f.ö. ber jag om ursäkt för att min tidsoptimism (läs: ”lathet”) går ut över dig som väntar på artikeln. Den är på kommande. Så småningom…

Trauma och Dissociation: Det händer saker på det somatoforma dissociativa området. På ren svenska handlar det för mig om det att jag börjat känna en del fysiska sensationer; sensationer som för mig är nya. Jag har haft en tendens att dissociera bl.a. smärta, vilket gett upphov till en brist på smärtförnimmelser. Ibland på fysiska sensationer överhuvudtaget. Nu har jag börjat reagera på allt från stenar i skorna (aj!) och sträckningar i ryggen (aouch!). Fortfranande vet jag inte hur jag skall tolka den smärtinformation som jag får. Gör det ont? Hur mycket? Är det något jag bör göra något åt? Vad beror det på? Frågorna är många. Hur skall man egentligen veta? Och hur skall man göra när man lär sig tolka de otvivelaktigt svårtolkade signalerna som den där fysiska lekamen, -alltså kroppen, ger. Jag vet inte. Men jag lär mig (tror jag).


Maskrosen finns ute på vägen mot den lokala vårdcentralen. Bilden togs igår.

Att städa i landet lagom

Jag lever inte i landet lagom. Åtminstone inte när jag städar. Igår på förmiddagen påbörjade jag städning av min övre våning och var noga med att inte låta städandet erövra min dag helt och hållet. jag tog pauser. Jag gjorde annat emellan. Det gick bra och jag trivdes med mitt småplock, med att ta ut böckerna ur bokhyllorna, damma av, placera om, organisera. Sedan blev det kväll. Jag gick och lade mig. Klockan på nattduksbordet tickade, tick tack… tick tack… Ljudet blev högre och högre. ”Borde jag inte stiga upp? Städa klart?” Tanken ville inte lägga sig samtidigt med mig. Den stod bredvid mig, lutad över mig och hindrade Johnna Blund från att hitta fram. Jag borde städa klart. Ekot som jag kunde ana i tanken liknande min mammas. Man lämnar inte bara saker sådär. Mitt helgnöje, att möblera om och skapa ett nytt rum höll på att ätas upp av det som en gång var. Av en röst från förr.
*När natten blev till dag kom andra tankar emellan. Jag fortsatte städa lite pö om pö. Tyckte det var riktigt trevligt, men så kom tvångsmässigheten ut i ångorna från golvpoleringsmedlet. Jag stannade upp. Försökte att andas djupt (utan att dra in för mycket av ångorna). Jag påminde mig om var jag var och kände golvet mot mina bara fötter. Jag gungande framåt, bakåt åt sidorna, -så långt som jag bara vågade. Kände min kropps begränsningar. Påminde mig om att jag städar för att jag vill, inte för att jag måste. Att jag själv avgör när jag tar en paus.
Så nu har jag tog en paus. En paus för att deklarera min frihet.

Bilden togs förra helgen vid ett lokalt vattendrag

Nätartikelserien-Dissociation (Del 8)

Nätartikelserien – DISSOCIATION (8)

Del åtta har publicerats! Här tittar vi närmare på strukturell dissociation. Vi får reda på vad förkortningarna ANP och EP står för och hur dissociation framträder.
Nätartikelserien – Dissociation (del 8)Artikeln finns också på TraumaTriumf.wordpress.com.
Trevlig läsning!

Tidigare artiklar i serien:
Inledning och förord
Nätartikelserien – Trauma (del 1)
Nätartikelserien – Trauma (del 2)
Nätartikelserien – Trauma (del 3)
Nätartikelserien – Trauma (del 4)
Nätartikelserien – Trauma (del 5)
Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)

Del 8b kommer kring den 12 maj och är ett litet sidospår som handlar om myter kring dissociation.

Softa

Sitter och softar och skriver ner det sista i nätartikelseriens åttonde del som kommer imorgon. Lyssnar på Oliver Mtukudzi och en låter som heter Tapindwa Nei. Har också tuggat i mig ett par hekto lakrits och börjat titta på tekniken till nästa veckas basala kroppskännedom. Jag fick i uppdrag att fungera som ljudtekniker då vi skall spela in en CD med avslappning och basala övningar till samtliga deltagare. Uppdraget fick jag för att jag var den enda som visste -på ett ungefär- hur man gör. Jag tar det som en komplimang och som ärofullt uppdrag. Jag får samtidigt möjlighet att lära mig lite mer om ljudteknik. Kan bli kul. Den senaste tiden har jag läst ganska mycket om kroppen och bearbetning av minnen och trauman och kroppens plats i sammanhanget. För mig är det uppenbart att det inte går att bortse från den. Varför så lite av psykoterapin anammat den tanken är inte helt lätt att förstå annat än ur ett historiskt perspektiv. Nu talar jag inte om kroppsrörelse eller beröring utan om medvetenhet och närvaro. Alltså det som kallas non-touch bodytherapy och kan fungera som en integrerad del i de flesta psykoterapier (enligt Babette Rothschild, MD och en av den kroppscentrerade psykoterapins förgrundsgestalter). jag rekommenderar att de som är intresserad läser någon av hennes böcker. Skall återgå till skrivandet så att det inte blir alltför sent innan jag är klar. Ha det gott!

Badpremiär (men inte för mig)

De visste nog inte om det, men uppe på en kulle snett ovanför dem satt jag och B och sneglade ner på de unga tu i vattenbrynet nedanför. Hon var klädd i svart bikini; han i bermuda-shorts. Egentligen var vi där uppe för att fotografera; inte unga badande par förstås, utan vitsipporna som fanns i tusental i precis den backen där. Men det gick inte att inte titta. Jag kurade ihop mig ofrivilligt vid blotta åsynen. Det måste väl ändå vara kallt? Till och med jag som har en tendens att aldrig frysa kände hur jag huttrade till.
Badsäsongen har tydligen börjat. (Jo, jag vet, det finns ju de som vinterbadar, men då vadar man inte i; då hoppar man i -och ur, snabbt som attan.) Lite fascinerad var jag, nästan som att sitta och titta på något förbjudet. För där stod de länge, med vattnet först till låren, sedan till midjan. De höll varandra i hand. Hon tittade upp på honom mycket oftare än han tittade på henne. Han verkade obekväm, frusen, men ändå fast besluten om att göra det. Det drog ut på tiden. Medan det att jag och B kravlade iväg lite längre bort (det är ofint att sitta och stirra på folk sådär) hann de unga tu ta sig ett dopp. Plötsligt, när jag låg koncentrerat över en vitsippa med kameralinsen riktad mot den samma, så hörde jag ett isande skrik, ett omistligt ljud som kom från en ung kvinnas krampaktigt spända stämband. Det hade hänt. Sommaren är här!

Jag har kanske inte inlett badsäsongen denna helg (jag är en rätt så meriterad och erfaren badkruka) men jag har lyckats att få vårens första lilla bränna. Den kom under eftermiddagen idag då jag, glad i hågen, lade mig till att läsa på balkongen. Naturligtvis somnade jag från det jag läste och föll in i en skön, djup (och välbehövlig) sömn. Som en följd av detta har jag numera en rödbrun ansiktshalva och en vit.

Trauma och Dissociation: Förutom dessa världsliga ting så har jag ägnat dagen åt lite grubblerier. Det är likadant med dem som med sömnen, -man kan försöka låta bli men till sist överbemannas man. Ibland behöver man den där lilla tiden till att tänka. Jag är av naturen (och av ohejdad vana) en grubblare och iakttagare. Jag trivs faktiskt ganska bra med att fundera och filosofera. Problemet är bara det att jag ibland känner att tankarna, minnena och grubblerierna äger mig och inte tvärtom. Idag har jag funderat på lite av varje. Jag har tidigare fått frågor som rör stödverksamhet och nätverk för personer med traumatisk dissociation och kan inte sluta fundera på hur stort behovet är. Underlag borde ju finnas, men nätverk verkar inte finnas. Eller kanske finns det något som jag inte känner till? Hur skulle ett sådant nätverk se ut? Eller skall man nöja sig med att det finns stödcentrum mot incest och HOPP-riksorganisationen mot sexuella övergrepp och tro att de flesta kan hitta en samhörighet där? Och hur blir det då med alla andra, de som traumatiserats i något annat sammanhang, något sammanhang som inte hör till de verksamhetsområdena som HOPP och RSCI vänder sig till? Visst finns det vissa resurser, men är de tillräckliga?
Jag bara undrar.

(Har någon något förslag eller någon kunskap om stödnätverk får ni hemskt gärna mejla mig på [email protected])

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu