Det helkaklade badrummet är svagt upplyst. Ett värmeljus står på en liten bädd av finkorning sand vid ena kortsidan av badkaret. Det luktar gott; en svag inbjudande doft av mango och kanel. Badkaret fylls av skummande vatten och jag kryper ner med en enda intention för mig; en intention koncentrerad i ett enda varande. Tankarna som kommer skall jag låta fortsätta förbi mig. kvar skall jag vara i stillheten. I stillheten och värmen som omsluter mig. Jag skall andas in luften, värmen skall öppna upp min lite tilltäppta näsa och hals. Jag skall inte tänka. Bara finnas för en stund. Existera. Och ta hand om mig själv.
Jag ser tillbaka och minns min dag. Jag kan se kvinnan med de stora gråa ögonen och det mörka håret som står i kassan och ler glatt. Hon tittar på mig och undrar ”var det något mer?”. Jag skakar på huvudet till svar. I min gröna apotekspåse har jag ett par olika astma- och allergimediciner. Vårdcentralen ligger bara ett stenkast bort och gångvägen emellan är väl använd. Jag är inte den första som går här.
Redan precis utanför apoteket tar jag en dos astmamedicin. Ett halvt varv framåt, sedan tillbaka tills det hörs ett klick; -och så dra in. Luftstrupen vidgas. Jag kan andas igen. Jag kan slappna av, för jag har tagit hand om mig själv.
Det finns en lekplats utanför. Genom det lite lätt öppna fönstret hörs glada tillrop och ett och annat skrik av förtvivlan. Jag påminner mig om var jag är och att det inte är någon fara med barnen; de leker och behöver inte ens påminnas om att ta hand om sig själva. Framför mig i sin vanliga fåtölj sitter min psykolog. Med sin lätta brytning välkomnar hon mig. Hon väntar på att jag skall börja. Så jag börjar berätta, prata, om veckan som varit, om saker som hänt och om tankar jag tänkt. Sedan tar jag sats och berättar lite om ett minne. Nej, inte ett minne, -utan minnet som jag velat tala om länge. Hon lyssnar; nickar, ställer en fråga och väntar på mitt svar. Jag svarar med eftertanke att jag gjorde just det, dissocierade, då, den gången och att jag gjorde det för att ta hand om mig själv. -För att överleva. ”Så kreativt” säger hon. ”Du gjorde ju faktiskt det, tog hand om dig själv”.
Jag låter orden sjunka in. …jag gjorde det; jag tog hand om mig själv.
J trodde först att det var blod jag hade kräkts upp, men det var det inte, det var bara blåbärssmoothie och en matsked matolja. Tipset om matoljan hörde jag tidigare idag och beslöt mig, att inför natten (förra natten sova jag sittande för att försökra mig om att jag kunde andas propert) testa denna säkra metod att få bukt med sträv (allergi)hals och rethosta. Efter att ha gjort erfarenheten som resulterade i den lilla fläcken som i mina ögon mest såg ut som utspilld smoothie så kan jag konstatera att matolja mot sträv hals inte är något jag kommer att försöka igen. Försöket föll helt enkelt inte så väl ut som jag hade hoppats. Egentligen är det inget att bråka om. Det är bara lite hosta, rinnande ögon och retad hals som ungefär halva landets befolkning dras med den här tiden på året (den andra halvan bor för långt norrut, men det dröjer inte länge innan även de går omkring med samma symptom).
Det jag kommit att undra på är huruvida dessa allergiska reaktioner är psykosomatiska till sin natur eller ej. De flesta skulle nog säga ”nej”, men jag har en förkärlek för att tolka alla mina fysiska reaktioner som psykiska till sitt ursprung. Det är inte det att jag inte tar mina symptom på allvar. Det gör jag. Det är bara det att jag har lättare att se och tänka i termer av psykosomatik. Kroppen är för främmande för mig. Jag känner något i halsen och associerar till orala övergrepp. Jag får ingen luft (påminner om känslan när någon ligger ovanpå en och trycker ner en -vilket täpper till luftvägarna). Att det är hasselträden som spritter till och förorsakar mina symptom känns så främmande. De vill ju inget illa (om nu hasselträd har en vilja, vilket jag starkt betvivlar, men ändå). Så sitter jag här och undrar om det främmande i min kropp är förorsakat av någon eller något, -minnen av någon som gjorde mig illa eller bara något som är helt naturligt, som flyger omkring i luften och som jag råkar vara extra känslig emot.
Eller så är det rentav så att det är lite av varje.
Allt påverkar och summan blir mina symptom.
(”snörvel”)
Kanske är det inte så konstigt trots allt. Reaktionerna och förnimmelserna i kroppen har oftast sin naturliga förklaring, även om den naturliga förklaringen ligger trettio år, eller nåja, tjugofem år tillbaka i tiden. Under de senaste dagarna har jag haft en hel del kroppsminnen. Det har i huvudsak (märk här den dubbla betydelsen av ordet) handlat om ett ganska banalt kroppsminne, så till vida att det inte fått mig att må dåligt sådär direkt i varje fall. Det var igår som det nådde sin kullmen. Jag klarade helt enkelt inte av att titta till vänster. Då fick jag en känsla av att jag måste hålla emot, som om någon annars hade pressat huvudet bakåt. Egentligen handlade det nog inte om att inte kunna. Det handlade om att inte våga.
Efter att jag testat mina gränser, sett vad som händer, känt på den (mot)rörelse jag instinktivt vill göra och efter att ha utforskat i stort sätt alla vinklar som man kan, utan att åsamka sig någon större skada, vrida sitt huvud på så börjar det värsta nu att släppa. Det underlättade förvisso att jag kunde relatera -associera- rörelsen med sitt ursprung. Men det är ändå märkligt hur en så pass liten detalj kan etsa sig in i kroppen och sedan, såhär 25 år efteråt få för sig att den vill ut igen.
(En annan naturlig förklaring kunde kanske vara att jag ådragit mig stel nacke i samband med för intimt sällskap med bordsfläkten. Men den förklaringen är, i det här sammanhanget, inte helt adekvat. Även om det är en tilltalande tanke, eftersom lösningen då skulle vara nog så enkel…)
(Det är fortfarande problem med inloggningen och servern -förmodar jag- på bloggproffs. Vissa inlägg och uppdateringar försenas därför. Hoppas på överseende.)
PÅSK. Stilla veckan är ingen stilla vecka för mig. Var ute på eftermiddagen och tog en fika på stan med U och blev väldigt medveten om hur intensivt allting på stan var. Människor som gick omkring överallt. Påskris och kycklingar i rondellerna och folk, folk, -överallt folk. Vi fick vår kopp kaffe och insikten om påskens nära förestående slog mig kraftigt. Började kallsvettas och känna mig tung, yr och ofokuserad, lite utanför allt det som skedde runt mig.
Dimman hänger sig kvar och det dunkar i huvudet; Påsklov. ”Jag vill inte” snurrar i mitt huvud. Vill inte vad? Jag är inte säker. Jag vill bara inte. Lov överhuvudtaget är skrämmande. Påsklov alldeles särskilt skrämmande; åtminstone just nu. Jag har egentligen ingenting att vara rädd för längre. Jag är så fullt medveten om det och ändå skrämmer det mig så mycket. Påsklov. Nej, det jag behöver är ett riktigt påsklov – ledighet från påsken , eller snarare från mina associationer till den samma.
Jag behöver vila.
Eftersom jag i praktiken jobbar snudd på halvtid som cirkelledare / keramiker förutsätts jag -för att arbetet skall flyta på smidigt – att vara närvarande i kroppen i utövandet av konsterna. Detta gäller alldeles särskilt när jag drejar i lera. Jag måste känna fingertopparna mot leran och forma föremålet med känsla inte bara för formen utan också för lerans struktur och inneboende ”liv”.
Jag är dock ibland halvtaskig som keramiker och är inte alltid närvarande varken i mig själv eller skapandeprocessen. Kvalitén skiftar därför också oerhört. De dagar som jag är fokuserad och kan andas färg, material och form skapar jag riktigt vettig konst (eller vad man nu skall kalla det för), andra gånger, som idag, är leran och jag på olika våglängd och någon tillstymmelse till samarbete finns inte.
De har en del gemensamt, de dagar som jag och leran inte dansar i takt. Det som är mest påtagligt är att jag vid dessa tillfällen inte är närvarande i kroppen. Känseln, sensationerna är inte där. Ibland svävar jag nästan och känner knappt stolen under mig eller golvet som fötterna vilar mot. Jag ser leran på drejskivan och klösen (klumpen med lera) och jag ser ett par händer (är de mina?) som skvätter på vatten (är händerna fuktiga?) på den lilla klumpen lera, men jag känner den inte; Leran. Jag måste se för att veta att mina händer faktiskt rör vid den.
Jag vill känna, men kan inte. Mina somatoforma dissociativa reaktioner (som är den formella beteckningen för upplevelser av den nyss beskrivna sorten) är starkare än min vilja. Åtminstone just där och just då. Förmodligen är det så det måste vara ibland åtminstone ett tag framöver? Dissociativa reaktioner är trots allt ett försvar. Keramiken har lärt mig att våga känna efter; att fråga mig ”vad känner jag egentligen?” Att jag inte kan ta in allt är kanske okej när det är temporärt och inte genomgående så? Jag vet inte. Jag vet bara att burkarna jag beskickade idag inte fick riktigt den vård de förtjänade. Nu börjar jag hitta tillbaka igen. Jag kan känna tangenterna mot fingertopparna och jag kan känna fötterna mot mattan under skrivbordet. Det är bra.
Jag är i trygghet nu.
”…upprörd”.
Vad som sagts innan och efter försvann och ordet ekade i luften; ”upprörd”. Vi satt och pratade, J och jag. Mitt i samtalet sa hon ordet. Hon var upprörd sa hon. Jag kunde nästan höra mammas röst. Hon är upprörd.
Nu var det inte min mamma som satt där och J:s sätt att förhålla sig till sina känslor varierar storligen från min mammas. Ändå sattes kroppens alarmsystem igång.
Kroppen beredde sig på slag eller utbrott av något slag.
Det kom inte.
Istället kunde jag säga det, hur jag kände och vilka associationer jag fick. J bad om ursäkt, -en ursäkt hon inte var skyldig mig på något sätt. För hur skall hon kunna ansvara för mina associationer?
Det gav mig dock ett tillfälle att titta närmare på vad som hände. Vi var två människor som såg olika innebörd i ett ord. Ett vardagligt ord.
En liten längtan väcktes. En längtan att få äga ordet. Upprörd.
Smakar på det. Upp och rörd. Inte vispad, -rörd. Upprörd.
Upprörd? Upprörd! Upp eller ner? rörd?
Läsarinflik