INTERNATIONELLA KVINNODAGEN
mars 8th, 2009
Inga kommentarer
 |
Arkiv
Arkiv för ‘Trauma’ Kategori
Konflikter
mars 5th, 2009
Inga kommentarer
 |
”Konflikträdd” kunde vara mitt mellannamn. Jag är synnerligen konflikträdd och smått fobisk vad gäller att göra någon arg eller som jag själv brukar säga ”upprörd” (ett ord som betecknar allt från milt irriterad till flyförbannat rosenrasande). För hur skall man kunna veta vilka konsekvenser ilskan kan ge? Det hänger ihop med att jag är poinefobisk -sjukligt rädd för bestraffning. Det har dock sina randiga skäl. Någonstans i historien var det logiskt att förvänta sig vad som helst, när som helst och hur som helst. De flesta människor är dock mer balanserade än så och i de allra flesta konflikter finns flera sidor av samma mynt som brukar må bra av att belysas från ömse sidor. |
| Jag befinner mig i en lärandeprocess. Och visst har jag utvecklats. Jag vågar stå på mig och jag vågar ibland säga min mening trots att det är obekvämt. Men långt där under dundrar konflikträdslan. Rädslan för att såra. Att inte vara duktig och till lags och en snäll flicka. Att inte göra som ”de” vill. Uder min uppväxt var ”de” inte ens alltid en person. ”De” var något oformbart, obestämt, något jag gjorde allt för att undvika. ”De” var döden. Nu försöker jag gå omkring i landet ärlighet och respekt. Ärlighet mot mina medmänniskor. Ärlighet mot mig själv. Respekt mot de människor som finns runt mig, (vare sig jag anser att de gjort sig fötjänta av den eller inte), men också, -och det kanske allra mest, -respekt mot det barn som en gång var jag. Det barn som fasade för allt det i henne själv som inte var till lags. Det som kunde hota hennes existens. Nu har jag insett att det inte är det som hotar min existens. Jag blir till genom att ärligt och respektfullt bara vara. Jag. |
|
Att ta ett steg till sidan
mars 3rd, 2009
Inga kommentarer
Det var precis sedan jag lagat färdigt kvällsmaten och satt mig med en tallrik ris och kantarellbakad kyckling i soffan framför TV:n (jo, jag medger -det är en dålig vana det där att äta middagen i soffan) . Jag var hungrig efter en lång dag med både terapi och visit hos min väninnan Y (-en vänskap som jag f.ö. värderar mycket högt…-bara så du vet Y). Hur som helst (till saken) så satt jag där i soffan, i mörkret, med min tallrik med dagens sena middag och insåg med förhöjt intresse att programmet som snurrade på TV:n var Dr Phil (ja, ja, jag vet, men jag står för det).
Det som fångade mitt intresse var en vit kvinnas interaktion med en svart man. Kvinnan styrdes av sin rädsla för svarta män. Hon hade blivit våldtagen av en svart man och hennes rädsla kunde förstås mot bakgrunden av den erfarenheten. Mannen i sin tur, hade blivit våldtagen av en vit man, som 9 respektive 13-åring. Kvinnan kunde se mannen som ett offer (eftersom det som inträffade hände när mannen var en pojke), men uppfattade honom fortsatt som ett hot. Mannen var samlad. Kvinnan gav utryck för rädsla. Mannen gav medkännande (I’m sorry). Kvinnan försökte visa medkänsla (trots sin rädsla för svarta män).
Det enda som saknades var mannens eget medlidande med det barn som en gång var han själv.
Det är lätt hänt, att man förstår andra mer -har mer medkänsla och empati med andra människor. Att själv kunna acceptera sin egen sårbarhet, -sin egen utsatthet verkar vara sju famnar värre. Det finns en illusion hos oss som handlar om att vi av oss själva förväntar oss övermänsklighet.
Det är då man skall ta ett steg åt sidan och titta på vilka kraven är som man ställer på sig själv. Finns det någon sida av mig som kan förstå den utsatthet jag befann mig i? Kan jag förlåta mig själv för att jag var ett barn? Och för att det enda jag kunde göra var att överleva.
Att överleva kräver respekt, så; skål -för alla oss som överlevde!
Att ta en dusch
februari 16th, 2009
Inga kommentarer
|
En dag ungefär som de flesta andra håller på att gå till ändå. Lite knepigt upplevde jag det imorse när jag tog mig en morgondusch. Eftersom jag har stora problem gällande detta med att kunna lita på mina sensationer; mina sinnen, så har jag en dusch som inte kan ge mig ett skållande hett bad, utan bara sådär lagom varmt vatten. Annars är risken stor att jag skulle bränna mig. Den kan inte ge mig ett skållhett bad, nej, men däremot kan den ge mig en riktig kalldusch. Jag tror att det var det som hände imorse. Direkt när jag vred på hände någonting. Av chocken (som kroppen upplevde) höll jag på att dissociera. Möjligen försvann jag för några sekunder. Jag lyckades emellertid hålla mig kvar (eller komma tillbaka) men var ofokuserad; kände mig långt borta; -var inte helt med. Efter ett tag fick jag avbryta, -det var då som jag upptäckte att termostaten pekade på den blåaste delen på värmeindikatorn (eller vad det nu heter). Dagen som följde blev inte särskilt märkvärdig. Ändå irriterar det mig lite att det kan bli som det blev imorse. Att en sådan sak kan hända. Utan att jag märker. |
My Sunny Valentine…
februari 14th, 2009
1 kommentar
| Privat: En riktigt solig Valentin… -på mer än ett sätt. Jag har en djup lidelsefull relation till mina böcker och missar inte gärna en chans att ge mina vänner där hemma ytterligare sällskap. Lämpligt nog hade biblioteket försäljning på utmönstrade böcker idag och dessutom fanns det flera andra hugade affärsidkare som sålde sina gamla vänner (möjligen var deras relation till böckerna de sålde något annorlunda än min relation till mina nya – och gamla, litterära vänner…). Sagt och gjort; Jag tog med mig U och begav mig till stadsbiblioteket. Väl på plats trängdes jag med sisådär 450 medmänniskor (jag tycker om folk, men jag gillar inte att trängas med dem). När jag något senare (ett bra tag senare) klev ut i vintersolen igen hade jag med mig en liten hög böcker. Några av dem kanske kommer upp i ”bokhyllan” när jag läst klart dem. |
||||
| Trauma: Jag var fem före att drabbas av en rejäl panikreaktion då två män trycktes upp mot ryggen på mig vid ett av bokstånden. För några sekunder stod jag och balanserade på randen till det förgångna innan jag hittade fokus tillbaka till bokstånden och de uppradade boktitlarna och kunde lugna mig och intala mig själv att ”allt är lugnt; det är ingen fara. Det som hände då händer inte nu.” |  Det blev sammantatt tio böcker, -två saknas här på bilden. Vad de handlar om? Det är inte så svårt att gissa sig till kanske… |
|||
|
Privat: Min vän B mötte mig vid entrén på biblioteket och till min lilla förvåning fick jag tio röda rosor av honom innan vid tog oss till en mongolisk restaurang för att inta föda. Det värmde faktiskt och var jättekul att få en bukett rosor, jag menar; -det är ju inte varje dag. (Och visst är de fina?!) Trauma: När vi travade in på restaurangen blev vi placerade vid ett bord mitt i -visserligen vid fönstret men ändå mitt i. Jag klarar inte av att inte ha ryggen fri. Jag kan inte slappna av om jag sitter på det viset bland människor och inte har kontroll på flyktvägar och framför allt på vad som händer. |
|||
| Hur det gick? Jo, vi fick byta bord efter att vi bad att få ett hörnbord. Värre än så var det inte (-jag lär mig vart efter att ”vara besvärlig” och begära det jag behöver. Det värsta som kan hända är ju att man får ett ”nej” och det i sig, -i sammanhang som detta, -är inte så farligt.) | ||||
Den trettonde
februari 13th, 2009
Inga kommentarer
 |
Vardag: Ofta på fredagar kan jag uppleva att det är ganska skönt att ta det lugnt och bara vara. Förmodligen behöver jag det. Det är inte så länge sedan jag kom hem från näringarna (det blev sen dag idag). Jag hade få, -lite väl få, elever under eftermiddagen. Kanske var det rent av så att folk höll sig hemma av vidskepelse (eller så ville de förbereda inför morgondagen, vad vet jag?). De(n) som kom jobbade desto hårdare och det blev trots allt en hel del gjort faktiskt (kanske just för att det var så dålig uppslutning -de(n) som kom fick arbetsro, -dessutom njöts det alldeles extra av lunchen som bestod av ugnspannkaka med blåbärssylt och grädde, -magnifikt!). |
| Så nu, ett par timmar senare är det nästan onödigt skönt att vara hemma. Big Z mötte mig i dörren och var salig över att ha sällskapet hemma. Det känns onekligen riktigt skönt att vara väntad på. Trauma: Den gångna natten var rätt bra, bortsett från några envisa mardrömmar som inte vill släppa greppet om mig. Man skulle ju kunna tro att det undermedvetna hade fått nog av verkligheten, men det verkar inte så. Jag har ofta återkommande mardrömmar, väldigt ofta är kontentan av drömmen att jag inte får luft. Någon har stulit min luft! Jag måste ha luft! Jag hoppas att jag i natt sover djupt och ostört. På något sätt finns mardrömmarna där som ett eko från det förflutna. Jag har nästan lust att ropa tillbaka: ”Nu sjutton får det vara nog!” |
|
Nätartikelserien – Trauma (del 2)
februari 9th, 2009
Inga kommentarer
| Den andra egentliga delen av nätartikeln om dissociation har nu publicerats. DEL I fokuserade i första hand på trauma och den syn på trauma som vi haft genom årtionden och århundraden. Ett visst fokus sattes också på definitioner av trauma och den medicinska uppdelning som idag finns inom traumaforskningen. DEL 2 fokuserar mera på de bägge typer av trauman, typ-1 och typ-2 som man valt att uppdela upplevelserna i. Dessutom följer de vanligaste symtomen. För att läsa nätartikeln, DEL 1 eller DEL 2 klicka på länken till höger alternativt här nedan: Nätartikel – Trauma (DEL 1) Nätartikel – Trauma (DEL 2) |
 |
Informationsblad
 | Det första av tre informationsblad... -detta om posttraumatisk stress |
 | Det andra av tre informationsblad... -detta om dissociation och dissociativa störningar |
Läsarinflik