Eftersom jag i praktiken jobbar snudd på halvtid som cirkelledare / keramiker förutsätts jag -för att arbetet skall flyta på smidigt – att vara närvarande i kroppen i utövandet av konsterna. Detta gäller alldeles särskilt när jag drejar i lera. Jag måste känna fingertopparna mot leran och forma föremålet med känsla inte bara för formen utan också för lerans struktur och inneboende ”liv”.
Jag är dock ibland halvtaskig som keramiker och är inte alltid närvarande varken i mig själv eller skapandeprocessen. Kvalitén skiftar därför också oerhört. De dagar som jag är fokuserad och kan andas färg, material och form skapar jag riktigt vettig konst (eller vad man nu skall kalla det för), andra gånger, som idag, är leran och jag på olika våglängd och någon tillstymmelse till samarbete finns inte.
De har en del gemensamt, de dagar som jag och leran inte dansar i takt. Det som är mest påtagligt är att jag vid dessa tillfällen inte är närvarande i kroppen. Känseln, sensationerna är inte där. Ibland svävar jag nästan och känner knappt stolen under mig eller golvet som fötterna vilar mot. Jag ser leran på drejskivan och klösen (klumpen med lera) och jag ser ett par händer (är de mina?) som skvätter på vatten (är händerna fuktiga?) på den lilla klumpen lera, men jag känner den inte; Leran. Jag måste se för att veta att mina händer faktiskt rör vid den.
Jag vill känna, men kan inte. Mina somatoforma dissociativa reaktioner (som är den formella beteckningen för upplevelser av den nyss beskrivna sorten) är starkare än min vilja. Åtminstone just där och just då. Förmodligen är det så det måste vara ibland åtminstone ett tag framöver? Dissociativa reaktioner är trots allt ett försvar. Keramiken har lärt mig att våga känna efter; att fråga mig ”vad känner jag egentligen?” Att jag inte kan ta in allt är kanske okej när det är temporärt och inte genomgående så? Jag vet inte. Jag vet bara att burkarna jag beskickade idag inte fick riktigt den vård de förtjänade. Nu börjar jag hitta tillbaka igen. Jag kan känna tangenterna mot fingertopparna och jag kan känna fötterna mot mattan under skrivbordet. Det är bra.
Jag är i trygghet nu.
”…upprörd”.
Vad som sagts innan och efter försvann och ordet ekade i luften; ”upprörd”. Vi satt och pratade, J och jag. Mitt i samtalet sa hon ordet. Hon var upprörd sa hon. Jag kunde nästan höra mammas röst. Hon är upprörd.
Nu var det inte min mamma som satt där och J:s sätt att förhålla sig till sina känslor varierar storligen från min mammas. Ändå sattes kroppens alarmsystem igång.
Kroppen beredde sig på slag eller utbrott av något slag.
Det kom inte.
Istället kunde jag säga det, hur jag kände och vilka associationer jag fick. J bad om ursäkt, -en ursäkt hon inte var skyldig mig på något sätt. För hur skall hon kunna ansvara för mina associationer?
Det gav mig dock ett tillfälle att titta närmare på vad som hände. Vi var två människor som såg olika innebörd i ett ord. Ett vardagligt ord.
En liten längtan väcktes. En längtan att få äga ordet. Upprörd.
Smakar på det. Upp och rörd. Inte vispad, -rörd. Upprörd.
Upprörd? Upprörd! Upp eller ner? rörd?
Det är ett avskilt rum, rummet med glasyrer. Verkstaden/Studion är direkt anslutet till brännugnarna och salen för skulptur och kroki, men rummet för glasering ligger en bit ner i korridoren, allra längst ner faktiskt.
I det rummet står glasyrerna i långa rader på den ena sidan av väggen -transparenta och matta, stengods- och lergodsglasyrer. En stor sug (som inte riktigt gör sitt jobb), en slipsten och hyllor med diverse bunkar och kärl pryder den motsatta sidan.
Jag gillar att jobba på fredagarna. Det är lugn och trots ansvaret som cirkelledare är det inte särskilt betungande att köra fredagspasset. Jag har börjat känna mig hemma och dagar som denna kan vara riktigt produktiva. Jag älskar så gott som allt med detta hantverk, allt utom en sak.
Lyfter du ner en av glasyrhinkarna och tar dig en titt ner i den samma är det rätt troligt att det du ser är en blandning som kan liknas vid grädde eller mjölk. Det är en simmig konsistens och utseendet på den obrända glasyren ger mig kalla kårar. Är jag helt ensam i rummet kan jag bli rädd, känna mig obehaglig till mods.
Associationerna går ofelbart till min barndoms ”mjölk”, -jag kallade det faktiskt så, det som kom ur männens kön och som inte var urin. Och när jag står där och tittar ner i hinken med glasyr kan jag nästan känna mig attackerad av den, -känna mig liten och hotad, -inte med det sunda förnuftet förstås, men förnuftet har osedvanligt lite med traumatiska minnen att göra. Lite granna hjälper det att för mig själv konstatera att det ger mig negativa associationer, -det är okej och inte särskilt konstigt. Men det är inte sperma, -det som jag som barn kallade för ”mjölk”.
Det är glasyr och när det bränns förvandlas det. Det byter form.
Så är det. Varken mer eller mindre komplicerat än så.
Läsarinflik