Kanske är det inte så konstigt trots allt. Reaktionerna och förnimmelserna i kroppen har oftast sin naturliga förklaring, även om den naturliga förklaringen ligger trettio år, eller nåja, tjugofem år tillbaka i tiden. Under de senaste dagarna har jag haft en hel del kroppsminnen. Det har i huvudsak (märk här den dubbla betydelsen av ordet) handlat om ett ganska banalt kroppsminne, så till vida att det inte fått mig att må dåligt sådär direkt i varje fall. Det var igår som det nådde sin kullmen. Jag klarade helt enkelt inte av att titta till vänster. Då fick jag en känsla av att jag måste hålla emot, som om någon annars hade pressat huvudet bakåt. Egentligen handlade det nog inte om att inte kunna. Det handlade om att inte våga.
Efter att jag testat mina gränser, sett vad som händer, känt på den (mot)rörelse jag instinktivt vill göra och efter att ha utforskat i stort sätt alla vinklar som man kan, utan att åsamka sig någon större skada, vrida sitt huvud på så börjar det värsta nu att släppa. Det underlättade förvisso att jag kunde relatera -associera- rörelsen med sitt ursprung. Men det är ändå märkligt hur en så pass liten detalj kan etsa sig in i kroppen och sedan, såhär 25 år efteråt få för sig att den vill ut igen.
(En annan naturlig förklaring kunde kanske vara att jag ådragit mig stel nacke i samband med för intimt sällskap med bordsfläkten. Men den förklaringen är, i det här sammanhanget, inte helt adekvat. Även om det är en tilltalande tanke, eftersom lösningen då skulle vara nog så enkel…)
Kanske är det vårtrötthet? Kanske är den gångna påsken, bekantas tungsinne (av hänsyn till tredje part kan jag inte lufta det i detta forum – jag får återgå till dagboksskrivandet förmodar jag…), senaste samtalet med fru psykologen eller så är det bara dammet som lagrat sig hemma (extra mycket nu när katten släpper på vinterpälsen)? Vad det än är så finns det någonstans där under och har en dövande inverkan på mig. Jag blir trött. Orkar inte. Har inte lust. Vill inte. Får samla mig för att formulera tankar till hela meningar. Får nackspärr av fläkten men låter den ändå blåsa mig i nacken hela nätterna, för att jag skall komma ihåg var jag är någonstans. Att jag inte skall försvinna bort; glömma att jag är här nu, i min del av vårt avlånga land, just nu, år 2009. Jag är inte sex år längre. Jag är trettio och någonting (ve och fasa, -var tar alla de ljuvliga åren vägen? Jag börjar bli snudd på medelålders, -tänka sig, -det hade jag aldrig trott att skulle hända mig).
Kanske är det bara så som livet är. Lite upp och lite ner. Ibland är det någonstans där emellan.
Min psykolog vill att jag skall teckna min mardrömmar.
Vet inte hur man tecknar mörker.
De senaste dagarna har jag varit trött. Inte bara lite småhängig utan rejält trött. Börjar man leta förklaringar så finns det kanske en hel räcka, men jag är böjd att tro att mina ångestrelaterade associationer kring påsken helt enkelt dränerar min energi. Om det är så som jag befarar så finns ju i varje fall den ljuspunkten att påsken faktiskt är över redan nästa vecka. Och några dagar till skall jag nog allt stå ut. Tror jag.
Ljus i tunneln alltså.
Ni som väntar på nätartikelserien får vänta till påskhelgen. Förutsatt att jag kan logga in (något som på det senaste inte varit någon självklarhet) så hoppas jag kunna publicera den på söndag -sex dagar senare än beräknat. Jag ber om ursäkt ifall någon tvingats vänta.
(Det är fortfarande problem med inloggningen och servern -förmodar jag- på bloggproffs. Vissa inlägg och uppdateringar försenas därför. Hoppas på överseende.)
PÅSK. Stilla veckan är ingen stilla vecka för mig. Var ute på eftermiddagen och tog en fika på stan med U och blev väldigt medveten om hur intensivt allting på stan var. Människor som gick omkring överallt. Påskris och kycklingar i rondellerna och folk, folk, -överallt folk. Vi fick vår kopp kaffe och insikten om påskens nära förestående slog mig kraftigt. Började kallsvettas och känna mig tung, yr och ofokuserad, lite utanför allt det som skedde runt mig.
Dimman hänger sig kvar och det dunkar i huvudet; Påsklov. ”Jag vill inte” snurrar i mitt huvud. Vill inte vad? Jag är inte säker. Jag vill bara inte. Lov överhuvudtaget är skrämmande. Påsklov alldeles särskilt skrämmande; åtminstone just nu. Jag har egentligen ingenting att vara rädd för längre. Jag är så fullt medveten om det och ändå skrämmer det mig så mycket. Påsklov. Nej, det jag behöver är ett riktigt påsklov – ledighet från påsken , eller snarare från mina associationer till den samma.
Jag behöver vila.
Läsarinflik