Medan jag har suttit här och funderat och skrivit och lekt med inställningarna har jag kommit att tänka lite på vad psykiatrin och då särskilt den slutna vården erbjuder för behandling vid trauma. Det finns säkert stora regionala skillnader. Det jag känner till är den lokala vården och hur den fungerar. Kunskapen känns förhållandevis bristfällig. Några samtal erbjuds inte, varken enskilt eller i grupp vid en inskrivning på avdelning. Ofta kanske det är just det man skulle behöva, -prata. Medicinering i all ära, men kan det lösa allt?
Jag tror inte det.
 |
De trauman jag har som påverkat mig mest finns långt tillbaka i tiden. Läkandeprocessen kom dock inte igång förrän senare, efteråt. Nu är jag så pass långt hunnen att jag också hunnit fördjupa mig i min, -och mångas med mig, problematik. Jag har läst på. Beställt efter böcker och försökt mig på att förstå det som ingen kunde förklara för mig. Nu skriver och hoppas att det kanske finns någon någonstans, någon gång som kan få något av de erfarenheter jag gjort. Jag är inte ensam. |
Det är tisdag – Tjugondedag Knut - och för mig min allra första dag som bloggare. I dagens läge vet jag inte huruvida jag kommer att skriva mycket eller lite, eller ens vad jag kommer att skriva om, mer exakt. Hur personlig kommer jag att vara? Hur privat? Det jag dock strävar efter är att vara så sann som möjligt i det jag skriver. De fakta jag publicerar skall vara väl underbyggda; det har jag lovat mig själv.Tanken är nog att ni skall få följa mig på min resa tillbaka från resan jag gjort till det som en gång var. Det låter kanske lite förvirrande. Filosofisktlagd som jag är tenderar jag at läta flyta ut när jag försöker förmedla något. Kanske skall jag ändå tänka att jag skriver för mig. Någon annan finns inte just nu. I mitt lilla hörn. Av världen.
Läsarinflik