Triumfen över Traumat

Ibland är traumat mer påtagligt än triumfen…
För att ta det hela från början; Efter en uppväxt som kantats av orala övergrepp har just detta -att något forceras in i munnen- blivit ett stigma. Det är inte i sig så konstigt, eller ovanligt, tvärtom, -det är en upplevelse jag delar med många. Lyckligtvis har jag goda kontakter till sjukhustandvården och fick igår åtgärdat (ja, alltså, de drog ut en tand som gjort sitt här i världen) en del av mina tandproblem.

För att rosa personalen ytterligare skall jag säga att min lokala sjukhustandvård har god förståelse för de svårigheter vi som varit utsatta har för tandläkarbesök och dito behandling. Det som krävs är att man talar om sin oro så löser sig det mesta, det jag vill säga är, -det kan vara värt ett försök att vara öppen med sin oro… nåja…

Hur som helst så vaknade jag i morse utan några direkta minnen från gårdagen. Efter att under dagen idag suttit och spottat blod mellan små powernaps (som har tagit större delen av dagen i anspråk) så har jag grubblat på detta med svårigheterna att ta in främmande föremål i munnen och de minnen det väcker. Ibland har jag t.o.m. svårt att använda mig av tandborsten, trots att jag själv är den som håller i den. Det är sådana tillfällen som får mig att känna att traumat triumferar över mig och inte tvärtom.

Säkert kommer jag att ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv, men just nu, mellan spottkopparna (det gjordes en liten biopsi också) så sitter jag här och är ganska ynklig. Imorgon skall jag triumfera igen, men inte idag. Idag skall jag bara tycka synd om mig själv…