Triumfen över Traumat

Är vaken.
Datorn surrar lite och katten spinner. Tangenterna på tangentbordet låter varje gång jag rör dem. Annars är det tyst.
Det är torsdag morgon, -eller onsdag kväll. Fast mest är det någonting där emellan. Har suttit och skissat men slutade. Började läsa, men gav upp. Så nu sitter jag här…
Vad känner jag? Det vet jag inte. Flyter lite omkring. Svävar. Försöker grunda mig. Det är i alla fall inga mardrömmar. Lyckligtvis har jag inga mardrömmar. Bara en lätt kylig tomhet. Eller är det trötthet? Jag vet inte.
Försöker känna stolen, -och golvet under mina fötter. Känner dem. Det är bra. Jag är i alla fall lite grundad. Närvarande.
Jag brukar göra så. En body-check för att kolla att jag faktiskt är med. Ibland är jag det inte. Då andas jag djupt. Konstaterar att allt finns där. Jag känner det bara inte. Påminner mig om dagens datum. Om att då var då och nu är nu. Andas. Låter syret forsa ut i kroppen, öppna upp. Ibland lyckas det, ibland inte.
Ett annat sätt att ta in nuet är att se och känna. Jag kan välja en färg och leta upp tio saker med den färgen. Eller röra vid saker. Är det hårt? Mjukt? Kanske blött?
Det tvingar mig att komma tillbaka.
Att se att Nu är faktiskt nu. Då var då.