Triumfen över Traumat

Det är ett avskilt rum, rummet med glasyrer. Verkstaden/Studion är direkt anslutet till brännugnarna och salen för skulptur och kroki, men rummet för glasering ligger en bit ner i korridoren, allra längst ner faktiskt.
I det rummet står glasyrerna i långa rader på den ena sidan av väggen -transparenta och matta, stengods- och lergodsglasyrer. En stor sug (som inte riktigt gör sitt jobb), en slipsten och hyllor med diverse bunkar och kärl pryder den motsatta sidan.
Jag gillar att jobba på fredagarna. Det är lugn och trots ansvaret som cirkelledare är det inte särskilt betungande att köra fredagspasset. Jag har börjat känna mig hemma och dagar som denna kan vara riktigt produktiva. Jag älskar så gott som allt med detta hantverk, allt utom en sak.

Lyfter du ner en av glasyrhinkarna och tar dig en titt ner i den samma är det rätt troligt att det du ser är en blandning som kan liknas vid grädde eller mjölk. Det är en simmig konsistens och utseendet på den obrända glasyren ger mig kalla kårar. Är jag helt ensam i rummet kan jag bli rädd, känna mig obehaglig till mods.
Associationerna går ofelbart till min barndoms ”mjölk”, -jag kallade det faktiskt så, det som kom ur männens kön och som inte var urin. Och när jag står där och tittar ner i hinken med glasyr kan jag nästan känna mig attackerad av den, -känna mig liten och hotad, -inte med det sunda förnuftet förstås, men förnuftet har osedvanligt lite med traumatiska minnen att göra. Lite granna hjälper det att för mig själv konstatera att det ger mig negativa associationer, -det är okej och inte särskilt konstigt. Men det är inte sperma, -det som jag som barn kallade för ”mjölk”.
Det är glasyr och när det bränns förvandlas det. Det byter form.
Så är det. Varken mer eller mindre komplicerat än så.