Triumfen över Traumat

Det övergår mitt förstånd hur det kommer sig, varför jag nu, såhär i början på sommaren (som för övrigt är en svår tid på året) är mer fokuserad än jag varit på länge. Missförstå mig rätt nu, -jag har varit både trött, oinspirerad, oengagerad och lat, men jag har inte varit dissociativ. idag t.ex. har jag ägnat mig åt att ta det lugn. Ligga i solstolen och sova (under regntunga skyar-tanken var att jag skulle läsa men ögonlocken behagade inte svara på den ifrån mitt medvetande sända ordern utan sjönk ner och lade sig att vila och så även jag). Ett par timmars sömn blev det inalles under dagen, vilket förmodligen var mer än de små snuttar sömn jag lyckades producera natten innan. igår var det i stort sätt likadant, bortsett från att jag då städade ateljén och putsade och fejade liksom jag gjort under dagarna innan dess också. Någon gång skall man ha städat i hela våningen samtidigt och då gäller det att vara på sin vakt. Mina städtvång (som inte handlar om annat än att jag är poinefobisk – alltså rädd för bestraffning) har avtagit. Jag kan ta paus innan ångesten tar överhanden. Det kunde jag nöjt konstatera igår. Så visst går det framåt. Snart har jag väl inga posttraumatiska besvär längre (och vad skall väl jag göra då?).

Jag vet inte heller vad jag skall göra av all semesterledig tid. Lyckligtvis har jag näringar att gå till imorgon, annars skulle jag väl förmodligen sova bort den dagen också… (fast det är ju bättre än att dissociera bort den, så jag skall inte klaga).