Intressant clip omfattande drygt tio minuter film. Det här är en liten filmsnutt från EEG info som i grund och botten är en form av reklam för EEG biofeedback / neurofeedback. I fokus står två män med krigstrauma.
Lite inblick i hjärnans funktion vid trauma får vi dock lära oss och det är en ganska intressant liten reklamfilm trots allt.
 |
Jag skulle kunna säga att det varit intensivt, men det är inte riktigt sant, så jag låter bli. Jag har inte i praktiken gjort så mycket, men det känns ändå som om det varit några intensiva dagar. Möjligen beror det på att tankeverksamheten passat på att testa precis alla sin kuggar och hjul de senaste dagarna. Min rapportering från de senaste dagarna blir trots det ganska knapphändig. Jag har dels snudd på tystnadsplikt gällande en del av det jag företagit mig, dels är funderingarna av en sådan natur att jag helst inte delar med mig av dem, åtminstone inte riktigt än. Informationsbladet, det första, är dock skrivet och publicerat och det känns bra. det andra är också snudd på klart och kommer väl i dagarna. Nu låter hela detta inlägg ganska moloket. Fullt så moloket har det inte varit. Det har bara -krävt en del energi. I måndags var jag i Stockholm tillsammans med P (vars mage förresten är underbart rund och fantastisk fin… helt av förekommen anledning. Baby blir det i början av november…) -sedan besöket i Stockholm har jag varit lite sliten. Möjligen är det bara det att det kryllar ar folk i den stan. Folk som kommer nära. Alltför nära. Jag har mitt behov av utrymme… (nej, någon storstadsmänniska lär jag aldrig bli, trots att jag faktiskt bott i en huvudstad en gång i tiden…)
Här intill ser vi min middag från i måndags. Den inhandlades på pressbyrån och sades innehålla 6 % salladsblad. Ändå är den inte någon riktigt bra bild av dagen som sådan. Dagen som sådan var mer omtumlande, mer förvirrande och lämnade en betydligt mer ihärdig upplevelse av mättnad. Ha det! |
Om en dryg timme skall jag ta med mig kameran ut i skogen. Vi, Pa och jag, skall ägna en stund åt att promenera i det gröna och se om vi får se någon orm denna gång. Senast när jag var där med J fick vi syn på en hasselsnok. mitt livs första faktiskt och den fjärde i år för min del (den femte kom i onsdags när jag besökte det lokala slottet en mil bort). annars en lugn dag. Skall, innan jag drar till skogs, ta och jobba en stund på ett infoblad om dissociation och Trauma som kommer -förhoppningsvis – inom kort.
Ha det gott!
| Egentligen borde det vara enkelt. antingen så vill jag eller så vill jag inte. Men jag upplever en tvehågsamhet som skrämmer mig. Jag både vill och inte vill. Samtidigt undrar jag lätt vad det är som händer, vad håller jag på med, borde jag avbryta, sluta upp med att tro att allt ordnar sig till slut? Att det blir bra. (Skulle jag sluta planera en framtid så skulle jag samtidigt beröva mig en. Jag måste planera framåt, behålla hoppet och modet uppe.) Jag borde kanske förklara mig närmare? Det känns lite svårt, eftersom jag ändå vill behålla integriteten. För hur hittar man balansen? Balansen mellan att ta vara på sina egna intressen och möta upp mot andras? Balansen mellan öppenhet och integritet? Det hela började för ett år sedan. Jag fick ett erbjudande som jag nappade på delvis. Delvis inte. Jag såg det som en utmaning och en möjlighet, men mest var jag smickrad. Jag fick ett erkännande. Självklart blev jag glad över det och kunde inte riktigt hantera min entusiasm. Jag lämnade dörren öppen. Ville mer än jag kunde. Sedan kom personliga ting emellan och jag hörde inte av mig. Jag drog mig tillbaka utan att förklara varför, delvis handlade det förmodligen nog om det att jag egentligen inte visste varför jag fick kalla fötter. Eller snarare varför jag överhuvudtaget öppnat dörren från första början. |
 |
| Idag aktualiserades problemställningen igen. Och jag insåg att jag måste lägga korten på bordet, förklara mig. Det hela handlar om en form av jobberbjudande. Ett erbjudande som innebär engagemang och ett visst mått av bindning. I teorin kunde det kanske vara möjligt. Parallellt ser jag både fördelarna och nackdelarna, utmaningarna och hindren. Jag ser mig själv mellan polerna, oförmögen att fatta ett klokt och genomtänkt beslut. Det som tilltalar mig mest är att jag i just det sammanhanget ses som helt normal, inte funktionshindrad eller sjuk eller traumatiserad. Jag bemöts för min kunskap inte för att jag är ett intressant fall eller i behov av extra stödinsatser.
Det handlar naturligtvis om min framtid. Om vad jag vill göra. Vilka mina möjligheter är. Vad jag har att erbjuda min omgivning. Vad den kan erbjuda mig. Jag hoppas att jag har en kunskap som efterfrågas. Kanske har jag det, kanske inte. Samtidigt känner jag att jag, som överlevare, inte accepteras som stödjare samtidigt. Att vara öppen och skriva en blogg om sitt eget liv och samtidigt erbjuda någon form av stöd stämplas lätt som oprofessionellt. Så vad skall jag göra? Låta bli att ge stöd för att inte riskera något? Att tala öppet är ett sätt att bearbeta skammen. Å andra sidan, så länge jag behöver bearbeta den är jag inte redo att gå ut i världen, eller är jag det? finns det någonsin en slutpunkt som jag kan nå där jag kan säga att det är över nu, jag är inte längre traumatiserad. Jag är inte längre i behov av andra människors stöd. Går du inte som cancersjuk gärna till en läkare som själv haft cancer men numera är frisk? Finns det inte hos denne en särskild sorts förståelse? Varför kan det inte vara lika enkelt när det gäller trauma och dissociativa problem? Självklart vet jag att jag inte är redo för det än. Vad jag försöker säga är att det är svårt att veta när i processen man är på så pass grunt vatten att man når botten… |
|
 |
ellerVem har sagt att det regnar?Regnet, -jag kan svära på det, kom i små finfördelade doser och dalade ner utanför balkongräcket. B och jag satt en meter från nederbördens framfart (jo, jag lovar, det regnade visst) och pratade lättsamt om L som köpt hus (öhh… -grattis!) i samma område som B:s dotter M och om kantarellerna som redan står och växer i våra skogar (B kom med en påse nyplockat när han anlände stunden innan), om sockorna (i nuläget är det frågan om sockan, i singular) jag stickat till B och hur det nu kom sig så flöt tankarna iväg och jag mindes när jag och min bror lekte sjukhus som barn. Vi letade reda på alla sockor vi bara kunde få tag i och trädde sedan på samtliga (jag hade vänster-sockorna och bror min de som blev över, -i regel högersockorna då); sedan hoppade vi omkring på ett ben och lekte bruten fot. ”Gipsleken” var inte så populär hos föräldraskapet. Deras sockor var ju störst och ändå större blev de av att träs på varann… Vad jag minns så hade vi riktigt trevligt då vi lekte. Såhär efteråt undrar jag så smått om det var helt sunt, men, hur som helst, -vi gillade vår lek av någon outgrundlig anledning. Jag vet inte när vi slutade leka den leken. Kanske var det i samband med att någon av oss tvingades gipsas på riktigt eller så var det för att pappa klagade på att vi omvandlat hans myssockor till fottöj av gigantiska proportioner. Det är inte regnet som väcker mig ur min stilla begrundan. Det är B som harklar sig lite försynt. Han är en gentleman och stör inte gärna en dam som tänker. Mina tankepauser kan dock dra ut på tiden om jag sveps iväg, alldeles särskilt om jag sveps iväg till lekar jag lekt för länge sedan, kanske en dag som denna, en dag då regnet nästan omärkbart tagit sikte på jordens yta. |
| Bilden ovan är en detaljbild från tavlan jag målade i tisdags, -en tavla som idag följde med B hem till honom. När jag tog ett steg tillbaka och beskådade mitt verk (som mäter 40 x 60 cm) kunde jag konstatera att jag gått utöver mina vanliga ramar. Tavlan föreställer visserligen fyra personer, personer man inte ser vid första anblicken av tavlan, men annars är tavlan rätt abstrakt. Motivet är dolt. För mig var det ganska spännande att måla rakt av på känsla utan att fokusera på detaljer och perspektiv. Kul. riktigt kul faktiskt. |
ellerTills sömnen kommerTrötthet har varit dagens genomgående tema. Jag har nämligen sovit bort halva dagen. Möjligen är det därför jag nu sitter här och är vaken (jag tror visserligen att jag förmodligen skulle sitta här också om jag inte hade sovit bort ”dagens vakna timmar”.) Jag har drömt halvkonstigt, lite mardrömmar, lite annat och så har jag vaknat emellan för att äta frukost, lunch, besöka damrummet, borsta tänderna, dricka eftermiddagskaffet och göra middag, -bara för att somna igen en stund senare. Bakade Ravioli under eftermiddagen (jättegott var det. Vi gjorde lax, ost och lökravioli med orientalisk katarellsås, -underbart smaskigt. Ravioli har blivit min och Å:s egen ”specialare”). Min energi orkade precis med att handla i den lokala ica-butiken och kavla ut raviolin, fylla och koka dem. När middagen var äten så då, ja, då somnade jag. Jag mår annars ganska hyggligt. Är dissociativ-light ibland, mest på det sättet som det blir när man inte riktigt är med, inte riktigt hör, inte riktigt ser och inte riktigt minns. Orden sitter långt inne. Trög, men om det handlat om gränsdissociativa fenomen är jag inte kvinna nog att svara på just nu. Kanske är jag bara trött. |
Trots att dagen varit riktigt trevlig på många vis med blåbärsplockning hela eftermiddagen (massor av härliga stora blåa bär) och närings-substitut på förmiddagen (även om det kanske inte blev så mycket gjort) så är det ändå kvällen som ligger närmast, både i tid och känsla.
Tid för att det var nu på kvällen det inträffade och känsla för att det har med beröring att göra. Beröring är något jag har svårt för. Om man väljer att utttrycka sig milt. När det blir för mycket, eller när jag inte är beredd på en beröring försvinner jag, -antingen genom dissociation eller genom det att jag tappar upplevelsen av den fysiska sensationen (en somatoform dissociativ analgesi).
Det var så att vi, B och jag, tog volvon till grannidyllen (en liten pittoresk svensk sommarstad, med taverna och segelbåtshamn, dyra småaffärer och människor som långsamt strosar omkring på gatorna eller i gränderna) egentligen bara för skojs skull. Jag fotograferade lite innan vi tog oss en bit mat. Under kvällens lopp rörde B vid mig -antingen medvetet eller oavsiktligt, vid åtminstone sexton tillfällen. Sexton tillfällen som tömde något av uppfattning om integritet. Jag antar att det inte borde kännas som ett gränsöverskridande. Han vill kanske skydda, tröst eller uppmuntra, men jag klarar inte av det. Det går inte.
Så nu sitter jag här, skriver långsamt, händerna vill inte lyda. Jag vet inte om jag trycker tungt eller lätt på tangenterna. Finmotoriken strular.
Någonstans i bakhuvudet klingar hela mitt medvetande jag och sjunger något om att sätta gränser. Det borde väl inte vara så svårt. Kanske är det svårt bara för att jag inte vet när det egentligen övergår från att vara angenämt till att bli obekvämt till att bli kränkning. T.o.m. B uppfattar jag som ett hot. Och då skall ni veta att någon så snäll individ som han är svårt att hitta på denna sida Östersjön. Hur kommer det sig att jag inte kan känna mig trygg?
Jag vill ju så gärna.
Så till något helt annat….
Idag blev jag att fundera på varför vi säger att något är fraktfritt, när det inte alls på något vis handlar om inställda postturer och olevererade paket… Jag menar fritt från frakt innebär ju helt enkelt att det är något som inte fraktas. Knivigt det där, eller hur?
Någon annan som undrat över detta mysterium? (Inte kanske direkt så att jag ligger vaken och grubblar på det, men det slog mig här idag och jag fann några sekunders nöje i att filosofera kring denna -ytterst centrala – fråga…)
 |
EllerDåDIAGNOSblir lika medIDENTITET |
| Riktigt när det hände, när det inträffade, vet jag inte. Jag vet bara att det tog ett bra tag att först bli du med den diagnos jag ansågs ha, trots att jag egentligen visste. För vem vill bli kallad traumatiserad? Eller dissociativ? Jag ville i varje fall inte. Ändå visste jag ju. Det var oundvikligt, -och jag behövde hjälp. Bekräftelsen låg tung inklämd i diagnosen. Diagnosen visade sig ge en tillhörighet inlindad i hopp, för visst betydde det väl då att jag kunde bli en hel människa igen, -att jag kunde bli vanlig? Att jag inte var galen trots allt. Diagnosen gav hopp. Och en möjlighet att förstå mig själv. Just då var den det enda jag hade.
Representanterna för psykiatrin hade delade åsikter om min delade natur. Jag varken kunde, ville eller orkade först att bemöta dem. Min kraft var borta. För hur skulle jag få dem att förstå? Jag hade levt i en värld där jag försökt dölja mitt trauma. Och min glöd var borta. Jag var utelämnad. Men så kom diagnosen. Det fanns hopp. Det fanns människor som i varje fall ville förstå. Min kamp att låtsas att allt var okej, var över. Jag var blottlagd. Men jag var också befriad. Min vardag levdes så snart i skuggan av diagnosen. Till min egen förvåning så insåg jag det under ett samtal med en god vän en vanlig förmiddag. Det var några ord i slutet av samtalet. De väckte tankar, för vem är jag? Är jag min diagnos? Sedan när har den blivit min identitet, när började jag själv tänka på mig själv som ”hon som dissocierar… dissociation är ett psykiskt försvar som uppstår till följd av…” Jag är ett levande dissociations-lexikon. En fallstudie av en diagnos. När föll diagnosen tillbaka och blev ett med identiteten? När tappade jag egentligen hoppet i dess mest grundläggande betydelse? Kanske är det så att jag, någonstans i djupet inte har accepterat den, diagnosen. Hade jag det hade den inte blivit min identitet på samma sätt. Hade jag accepterat den hade jag absorberat hoppet men inte identifierat mig med splittringen. Jag hade sett traumat. Inte varit det. Någonstans måste jag hitta det igen, hoppet, oberoende av allt annat. Jag måste helt enkelt inse att jag är mer än summan av mina erfarenheter, mer än det som en gång var. |
|
 |
Det finns saker som tar en tillbaka i tiden utan att man riktigt förstår hur det går till. Det kan vara i stort sätt vad som helst. Att rensa garderoben kan ge samma effekt som att försjunka sig i någon film man sett tidigare eller att se gamla TV-avsnitt av MacGyver eller Anne på Grönkulla. De är sådana minnesmaskiner som sätter igång reflektionsservern och ibland går minnet också genom nostalgiroutern innan det kan avläsas.
För en liten stund sedan visade trean ”Pelikanfallet” med Denzel Washington och Julia Roberts (som har åldrats betydligt mindre på de år som gått sedan premiären 1993 än jag har gjort sedan den tiden inser jag nu). Jag tillhör den sälla skara som fick tillfälle att se filmen på bio. Så för mig blev det en högst angenäm tillbakablick. För det jag minns är att jag blev bjuden på filmen. På den tiden var jag varken en aktiv dejtare eller en aktiv biobesökare, men det kunde inte hjälpas, jag kunde inte säga nej, jag ville ju så gärna se filmen trots att jag inte brydde mig om sällskapet lika mycket som om filmen. Min bror hade sett den innan mig och jag hade gått omkring och varit svartsjuk ett bra tag redan då. Jag antar att filmen i sig inte gav mig alls lika mycket idag som den kvällen för femton år sedan när jag blev utbjuden på bio och sedan dumpade mitt sällskap precis efter. |
| Minnesbanken fick i varje fall en riktigt skjuts framåt genom filmen, för jag kom att fundera på en period i mitt liv som jag sällan annars tittar tillbaka på. En ganska bra tid på många sätt.
Filmen fick mig också att komma ihåg mitt första jobb. Inte för så mycket annat än att våra datorer där såg ungefär likadana ut som datorerna i filmen. På den tiden krävdes ett visst kunnande för att kunna använda datorerna. Rätt kommandon skulle det vara så att den gröna texten på den mörka botten blev glad, annars blev det ”Syntax Error”. Nymodigheter som grafik och annat smått och gott var knappt påtänkt då. Och det var alltså när jag var i min blomstrande (nåja…) tonårstid. (Det är när man tänker på sådant som man börjar känna sig gammal…) Hur som helst, en nostalgisk kväll blev det efter en ganska så lugn eftermiddag. |
|
 | Det första av tre informationsblad... -detta om posttraumatisk stress |
 | Det andra av tre informationsblad... -detta om dissociation och dissociativa störningar |
Läsarinflik