Triumfen över Traumat

Vådan av att slussas genom det psykiatriska systemet

Kvinnan bredvid mig står där med nedslagen blick, ”ja, du vet ju hur det är…” säger hon trevande. Faktum är att jag, vid det laget, nog hade börjat räkna ut hur det låg till. Det var bara att acceptera. Några resurser fanns inte. Intresse fanns inte riktigt heller. Dessutom fanns inga reella möjligheter. -Landstinget prioriterar inte psykiatrin nej… Psykiatrin prioriterar varken utbildning eller Trauma. Några uppbyggda professionella nätverk finns inte, nej, inte när det gäller det… Det onämnbara.
Ändå är det något så självklart som att människan har en inbyggd vilja att överleva. En förmåga att bygga system för att inte dö. Det handlar om Dissociation. Om Trauma. Och det handlar om mig. En av alla hundratusental med trauman i bagaget. En av alla dem som sökte hjälp. Med svansen mellan benen och som blev avvisade i dörren. Åtminstone först.
När jag tänker tillbaka på den där första förvirrade tiden kan jag ibland undra hur jag hade förhållit mig om jag vetat då vad jag vet nu. Nu när det gått ett antal år. När jag kämpat flera strider som med väderkvarnar och när jag kan sitta här och unna mig nöjet att titta tillbaka. Min primära diagnos blev akut traumatisk stress. Sedan följde dissociativ amnesi och posttraumatisk stress. Kunskapen om dissociation var bristfällig. Efter att jag först fått veta av den utredande psykoterapeuten att ”vi inom psykiatrin inte tror på sådant här” följde en lång period av misstro. Så småningom ändrades attityderna. Klimatet blev varmare.