Tro mig!
EllerVådan av att slussas genom det psykiatriska systemet
Kvinnan bredvid mig står där med nedslagen blick, ”ja, du vet ju hur det är…” säger hon trevande. Faktum är att jag, vid det laget, nog hade börjat räkna ut hur det låg till. Det var bara att acceptera. Några resurser fanns inte. Intresse fanns inte riktigt heller. Dessutom fanns inga reella möjligheter. -Landstinget prioriterar inte psykiatrin nej… Psykiatrin prioriterar varken utbildning eller Trauma. Några uppbyggda professionella nätverk finns inte, nej, inte när det gäller det… Det onämnbara. |
|
Det låter kanske självklart idag, men initialt var det ingen självklarhet. De som jag mötte och som skulle ge mig stöd dolde sin okunskap med misstro. Egentligen är jag inte ledsen på någon av dem. Okunskapen är däremot min fiende. Jag besegrar den varje gång som jag berättar. Varje gång jag berättar min historia. Mina medsystrars- och medbröders historia. Varje gång jag blir trodd. |
light & hope
samma till dig. Mycket ljus, mycket hopp!