Triumfen över Traumat

Rapporterandet, skrivandet, bloggandet kanske inte alltid måste vara så genomtänkt? Just nu är det tomt i ”databasen”, -jag tänker inte så mycket, andas mest. Läste förresten i en bok idag om vikten av att andas rätt. Det var en bok om PTSD och det har visat sig att vi, -vi traumatiserade, alltför ofta glömmer bort att andas med magen, -med diafragman, -andningen blir i stället ytlig och oregelbunden, ofta kort och hackig.
Det skall det bli ändring på tänkte jag i stundens hetta när jag var försjunken i boken.
Senare försökte jag göra en av de rekommenderade andningsövningarna men lyckades knappt hålla mig vaken så jag fick avbryta övningen. Skall ta upp det projektet igen -kanske- när andan faller på (jag vet, -jag har aldrig påstått att min humor skulle vara särskilt avancerad eller djuplodad…).
Det har alltså varit en bra dag, åtminstone så till vida att de senaste dagarnas tungsinne har lättat något. Jag har lite mer energi igen. Kom på mig själv idag med att längta till skolstarten. När jag var barn var det en av de största höjdpunkterna på hela året. Jag saknar helt enkelt den förväntan jag kände då. Att ha något att räkna ner dagarna till. Saknar de doftande färgglada suddgummina, min adidas skolväska (jag hann med ett par stycken under låg- och mellanstadiet), de nyvässade blyertspennorna och färgkritorna. Jag saknar mina röda skolstartskor från andra klass och jag saknar lukten av kontaktplasten (jodå, det är en speciell doft) som låg på skrivbordet flera dagar innan de nya skolböckerna fick följa med mig hem. Jag är trettio+ och jag saknar multiplikationstabellen, de randiga diktamenshäftena och de orange-bruna blommiga -och dammiga gardinerna som var mörka nog att dölja solen utanför så pass att de strålar som ändå kom igenom sken upp pulpeterna i ett smått mystiskt ljus där de stod i fyra långa rader med en och en halv meters mellanrum. Orörda. Väntande i det ännu ovädrade klassrummet… kvavt, dammigt och vänligt leende mot mig.