”Men vilka framsteg du gör!”
EllerDet finns en herrgård på min bakgårdVisst borde jag väl sett den förr? Den finns ju med i broschyren om landskapets alla slott, herrgårdar och förnämare säterier som legat på mitt köksbord i flera veckor nu. Grusvägen som leder upp mot slottsparken kantas av träd och ängsmark; ängsmark som jag gått förbi betydligt fler gånger än bara några få. Hur har jag kunnat bo här utan att vetat? Utan att känt till att det bara ett stenkast ifrån mig finns en vit herrgård i karolinerstil, med café och guidade visningar sex gånger i veckan. 750 meter från mitt skrivbord finns öppen plan framför ett slott, två flyglar och en trädgård med äpplen och bigarråer, planterade växter och örter av ett slag jag aldrig sett förr. Jag visste inte ens att den fanns där. Inte förrän nu. Och ändå har det funnits där hela tiden. Kanske hade jag gått och lagt mig ikväll utan vetskap om vad som finns praktiskt taget på min bakgård om det inte hade varit för det att jag för ett antal dagar sedan valde att ta en annan väg än vanligt. Jag gick upp längs med grusvägen jag tidigare gått förbi. Kanske mest av nyfikenhet. Av upptäckarlusta. Jag ville se något nytt, behövde nya perspektiv. Och nya perspektiv fick jag. |
 |
| -”Men vilka framsteg du gör”. Det är andra gången samma dag som jag hör orden. ”Tänk vilken resurs du kan bli framöver för andra med din problematik”. Orden är som söt honung; -”självklart” säger jag, utan att skämmas och jag skrattar samtidigt som jag säger det. Jag har börjat se det jag tidigare skämdes över, -min historia, som en resurs och jag blir först förvånad själv, för vem hade väl kunnat tro att jag skulle kunna känna så? -”Det är ju det du skall göra” säger Y som sitter med sin kaffekopp framför mig. ”Det förstår du väl? Skit du i dina psykodynamiska principer.” Y känner väl till dem. Jag är skolad att tänka att min historia är en belastning. Något som helst aldrig skall yppas. Något som står mellan mig och en möjlighet att någon gång i framtiden kunna agera stöd för någon annan. Det har nästan känts fult att erkänna det, att säga, -det är det jag vill göra, -för jag skall väl inte tro att jag skulle kunna det, jag som själv är trasig. Leendet sitter kvar på läpparna. Min historia är just historia. Just nu ägnar jag mig mest åt att bearbeta den, men det kommer en dag, -det är jag övertygad om, när jag rakryggad kan ställa ner mitt bagage för att själv sätta mig ner och lyssna. Och jag tror att jag med livets erfarenhet som tyngd, med drivkraften och upptäckarlustan kommer att kunna stödja någon annan att våga titta efter vart deras grusväg leder dem. För; allt är möjligt; Jag har ju precis upptäckt att jag har en herrgård på min bakgård. |
|
Läsarinflik