Bortglömd
 |
EllerMitt liv som Steve MullingsFörmodligen har ni redan glömt honom. Steve Mullings, -jamaicanen som slog nytt personligt rekord och som gjorde sitt bästa lopp någonsin på 200 meter när det som mest betydde något. Han hade bara oturen att slå sitt rekord 79 hundradelar efter att Usain (U-r-insane) Bolt slagit nytt världsrekord på 19.19 i VM i Berlin. 79 hundradelar av en sekund. Steve hade helt enkelt oturen att leva och tävla samtidigt som Kungen själv. Steve Mullings var femma i mål på sin nya rekordtid 19.98, men det är det ingen som minns nu längre, inte såhär timmarna efteråt. Den fösta fingervisningen om vad som var på gång fick jag redan nere i receptionen. Jag halade fram plånboken för att betala besöket på vårdcentralen och tiden för gruppen i basal kroppskännedom när kvinnan i receptionen skakande på huvudet dementerade en dylik reservation. |
|
Jag knallade upp för trappen till sjukgymnastiken och lyckades lokalisera en av de två sjukgymnasterna som leder gruppen. Det var nämligen sagt den senaste gången, i våras, att jag skulle komma min sista och tionde gång innan den nya gruppen börjar. Vi satte datum tills idag och konstaterade att det förmodligen var precis vad jag behövde. Vi kunde då anpassa den sessionen med sikte på att jag själv sedan skall jobba vidare på detta med basal kroppskännedom innan en eventuell andra omgång kan bli aktuell. När jag väl fick tag i den ena av sjukgymnasterna fick jag en hastig ursäkt, bägge sjukgymnasterna hade glömt mig. Så då blir det väl bra ifall jag kommer nästa vecka då, eller den 3 september? En individuell plan för fortsättningen kanske inte är direkt aktuell då, eftersom då blir det ju som en del av den nya gruppen, -men bara för den enda (sista) gången. ”Okej, då får det bli så”, gick jag med på lite motvilligt. Det slog mig medan jag stod där att jag gott kunde ta tillfället i akt att kolla upp vilka tider min ordinarie sjukgymnast jobbar. Eftersom hon är på väg att sluta ville jag försäkra mig om att alt var i sin ordning på den fronten… Hon lovade (innan semestern) att höra av sig i augusti så att vi hinner boka ett möte innan hon slutar. ”Så ja, eftersom jag ännu inte hört något undrar jag lite när exakt det var som hon skulle sluta, så jag vet vilka tidsramar som…” försökte jag med lite försiktigt och kände mig genast dum för att jag tog upp det där och då. ”Nej men hon jobbar inte här längre, hon har redan slutat” fick jag höra då. I trappen på vägen ner, där jag gick med oförrättat värv, kunde jag inte annat än att le uppgivet; Jag har -på en och samma dag- blivit bortglömd av inte en, inte två, -utan TRE sjukgymnaster. Jag är med det i klass med Steve Mullings, ungefär lika bortglömd och ja, sämre sällskap kunde man ju vara i… |
|
Läsarinflik