Att leva är att hantera kriserna
EllerNär vinden blåser bort det döda från träden |
|
 |
Jag gillar hösten. Jag gillar vinden och kylan, påkläddheten, det ruggiga och opretentiösa. Jag känner mig hemma när löven trillar ner och dalar mot marken. Upplösning och kris är mitt element. Åtminstone är det nog så det verkar utifrån sett. Krisen som utlöser kreativiteten. Men mest känner jag igen mig där, i sorgen och ensamheten, -de är vännerna som alltid varit med mig. Dagens föreläsning om trauma var kanske inte annorlunda, inte utmanande. Ändå utmanade den min känsla av ensamhet och utanförskap. Någonstans mellan raderna under dagens föreläsning kröp vardagens kriser in i barnets vardag av skräck och oförutsägbarhet, -så som jag kände världen och vardagen en gång i tiden. |
| Min uppväxt var inte längre så märklig, så udda, så underlig. Den var en räcka händelser som för mig som barn blev för mycket. Som det kreativa barn jag var överlevde jag. På samma sätt som tusentals andra barn gör. Varje dag. Sedan går vi omkring. En del av oss går på föreläsningar om trauma (eller kanske informationsbehandling eller ekonomi), sitter och fikar i högskolans cafeteria eller tar körlektioner i bilen ute på gatan. Några av oss är inskrivna på psykiatriska klinik. Andra maskerar sina erfarenheter, om inte bättre, så i varje fall annorlunda. Vi är många. På ett sätt kanske vi är alla, eller en del av alla, -mer eller mindre. I ljuset av det så kanske jag borde kunna hantera skammen. Vem är jag att skämmas? Visst var kränkningen stor. Men segern är större. |
|
Tack ska du ha.
Ska kolla runt på din blogg.
/Nathalie
Nathaliestankar.bloggproffs.se
Vilken otäck bild!
Tack för att du bloggar om det här!
Jag håller med, bilden är otäck… -och tack för feedbacken, -det värmer! /TraumaTriumf