Processen
| Det händer ibland att jag tänker tillbaka; att jag återgår i tiden till det som jag kallar för ”i början”. I början finns någonstans tio-femton år tillbaka i tiden. Det var då, i början, som jag blev tvungen att på något sätt ändå knyta ihop säcken och söka någon form av upprättelse. Jag kunde inte längre vara den flicka jag förväntades vara. Jag kunde inte längre låtsas som ingenting. Jag var tvungen att säga vad som hänt, att bryta mig fri. Någonstans hoppades jag att allt skulle vända; att människor i min uppväxtmiljö skulle ta sitt ansvar. Det gjorde de naturligtvis inte. De förnekade. De fortsatte blunda och de frös ut mig, -eller om det var jag som valde att vända dem ryggen, förmodligen en kombination utav bägge. | |
| Visst fanns det undatag. Det fanns undantag i min nära familj. Min bror visste, -och erkände det. Han lyckades med det omöjliga; att förbli lojal mot människor som skadat oss bägge och ändå erkänna faktum, -se verkligheten på ett något sånär rakryggat sätt. Kanske är det förlåtelse det handlar om? Kanske är det något helt annat? Jag kunde inte göra både och. Jag var tvungen att för min egen fysiska trygghet och min mentala stabilitets skull välja. Jag valde det som såhär ett antal år senare visade sig vara mitt enda egentliga alternativ. Jag sökte stöd. Aktivt. Panikartat. Men stöd allikevel. |  |
|
Kanske hade det funnits bättre sätt än de sätt jag valde? Kanske hade jag kunnat göra saker på ett mer välbalanserat vis? Jag gjorde så gott jag kunde med de resurser jag hade. Och jag överlevde. Förmodligen gav jag min pappa både gråa hår och påsar under ögonen (och jag älskar min pappa och saknar honom i dagsläget oerhört, -detta gäller även mina syskon och visst också min mamma i någon mån, -hur komplicerat det än må vara.) Säkerligen har jag sårat många.Men det ändrar ingenting.
Jag vet inte riktigt var i processen jag befinner mig. Det är inte längre ”i början”. Något säger mig att det kanske inte heller är ”i slutet”. Förmodligen är jag någonstans mittemellan. Upprättelsen sammaflätas med livet. Ibland går det inte att skilja dem åt och de skall heller inte skiljas åt. Processen formar. Processen tär och sliter, men ger också. Självrespekt, kunskap och förståelse. Nytt sätt att se. Ny luft att andas. Frihet. Och ett och annat grått hårstrå… |
|
Läsarinflik