Som vanligt på tisdagar satte jag mig i taxin imorse och åkte in till stan och till min psykodynamiskt inriktade psykolog. Vår inbördes kommunikation är inte alltid varit lika oproblematisk som den är nu. Exakt var och när det vände har jag inte riktigt lyckats lista ut, men jag tror att det kan ha med det att göra att jag accepterat hennes ramar och varken förväntar mig handfasta råd eller otvetydigt engagemang. Jag har helt enkelt accepterat henne för den hon är och terapin för vad den är.
På något sätt så har jag haft en önskan, en idealbild av den heliga terapeuten som inte det minsta liknat den psykolog som landstinget sedermera erbjöd mig, varken kompetensmässigt (jag ville ha en terapeut med utbildning i EMDR) eller personlighetsmässigt.
Numera ser jag faktiskt fram emot terapin på ett för mig i detta sammanhang helt nytt sätt.
Det är kanske på tiden efter så många år i terapi som jag gått…
”…upprörd”.
Vad som sagts innan och efter försvann och ordet ekade i luften; ”upprörd”. Vi satt och pratade, J och jag. Mitt i samtalet sa hon ordet. Hon var upprörd sa hon. Jag kunde nästan höra mammas röst. Hon är upprörd.
Nu var det inte min mamma som satt där och J:s sätt att förhålla sig till sina känslor varierar storligen från min mammas. Ändå sattes kroppens alarmsystem igång.
Kroppen beredde sig på slag eller utbrott av något slag.
Det kom inte.
Istället kunde jag säga det, hur jag kände och vilka associationer jag fick. J bad om ursäkt, -en ursäkt hon inte var skyldig mig på något sätt. För hur skall hon kunna ansvara för mina associationer?
Det gav mig dock ett tillfälle att titta närmare på vad som hände. Vi var två människor som såg olika innebörd i ett ord. Ett vardagligt ord.
En liten längtan väcktes. En längtan att få äga ordet. Upprörd.
Smakar på det. Upp och rörd. Inte vispad, -rörd. Upprörd.
Upprörd? Upprörd! Upp eller ner? rörd?
Det är ett avskilt rum, rummet med glasyrer. Verkstaden/Studion är direkt anslutet till brännugnarna och salen för skulptur och kroki, men rummet för glasering ligger en bit ner i korridoren, allra längst ner faktiskt.
I det rummet står glasyrerna i långa rader på den ena sidan av väggen -transparenta och matta, stengods- och lergodsglasyrer. En stor sug (som inte riktigt gör sitt jobb), en slipsten och hyllor med diverse bunkar och kärl pryder den motsatta sidan.
Jag gillar att jobba på fredagarna. Det är lugn och trots ansvaret som cirkelledare är det inte särskilt betungande att köra fredagspasset. Jag har börjat känna mig hemma och dagar som denna kan vara riktigt produktiva. Jag älskar så gott som allt med detta hantverk, allt utom en sak.
Lyfter du ner en av glasyrhinkarna och tar dig en titt ner i den samma är det rätt troligt att det du ser är en blandning som kan liknas vid grädde eller mjölk. Det är en simmig konsistens och utseendet på den obrända glasyren ger mig kalla kårar. Är jag helt ensam i rummet kan jag bli rädd, känna mig obehaglig till mods.
Associationerna går ofelbart till min barndoms ”mjölk”, -jag kallade det faktiskt så, det som kom ur männens kön och som inte var urin. Och när jag står där och tittar ner i hinken med glasyr kan jag nästan känna mig attackerad av den, -känna mig liten och hotad, -inte med det sunda förnuftet förstås, men förnuftet har osedvanligt lite med traumatiska minnen att göra. Lite granna hjälper det att för mig själv konstatera att det ger mig negativa associationer, -det är okej och inte särskilt konstigt. Men det är inte sperma, -det som jag som barn kallade för ”mjölk”.
Det är glasyr och när det bränns förvandlas det. Det byter form.
Så är det. Varken mer eller mindre komplicerat än så.
Är vaken.
Datorn surrar lite och katten spinner. Tangenterna på tangentbordet låter varje gång jag rör dem. Annars är det tyst.
Det är torsdag morgon, -eller onsdag kväll. Fast mest är det någonting där emellan. Har suttit och skissat men slutade. Började läsa, men gav upp. Så nu sitter jag här…
Vad känner jag? Det vet jag inte. Flyter lite omkring. Svävar. Försöker grunda mig. Det är i alla fall inga mardrömmar. Lyckligtvis har jag inga mardrömmar. Bara en lätt kylig tomhet. Eller är det trötthet? Jag vet inte.
Försöker känna stolen, -och golvet under mina fötter. Känner dem. Det är bra. Jag är i alla fall lite grundad. Närvarande.
Jag brukar göra så. En body-check för att kolla att jag faktiskt är med. Ibland är jag det inte. Då andas jag djupt. Konstaterar att allt finns där. Jag känner det bara inte. Påminner mig om dagens datum. Om att då var då och nu är nu. Andas. Låter syret forsa ut i kroppen, öppna upp. Ibland lyckas det, ibland inte.
Ett annat sätt att ta in nuet är att se och känna. Jag kan välja en färg och leta upp tio saker med den färgen. Eller röra vid saker. Är det hårt? Mjukt? Kanske blött?
Det tvingar mig att komma tillbaka.
Att se att Nu är faktiskt nu. Då var då.
Läsarinflik