Triumfen över Traumat

om att vara störst, bäst och åtminstone nästan vackrast

Det dyker upp i lite olika sammanhang. Jag märker det hos mig själv, hos kolleger, vänner, bittra fiender (njae några sådana har jag nog inte, men det lät bra i det här sammanhanget) och i folk i allmänhet.
Behovet av att vara lite förmer, prestera lite bättre, synas lite mer, märkas och bekräftas. Behovet av att vara en de lux – version av den vanliga menlösa människan. Då kan vi acceptera oss själva. Tycka att vi duger. Om vi bara är lite, lite bättre …godare, smartare… (fast detta kanske inte gäller dig, förresten?)

Det är kanske inte så ofta att vi människor erkänner våra svaga sidor. Så jag blev förvånad här om dagen när en bekant nämnde om det. Hon gillade inte mig först, sa hon, för att jag utmanade henne och fick henne att känna sig lika med i stället för bättre än mig. Hon konstaterade det och sa att det är något hon måste jobba med. Att kunna erkänna någon annan utan att själv behöva skina. Att tycka att ”du är okej” och ”jag är okej” – samtidigt. Jag kunde konstatera för mig själv att jag blev nöjd när hon sa att hon inte gillat mig först, just för att hon tyckte att jag var kunnig och smart. En liten osynlig del av mig blev riktigt glad (-hon tycker att jag är smart!). Det är klart att jag inte blev glad av att höra att hon inte gillat mig, men jag blev glad att höra att hon inte gillat mig för att hon tyckte att jag var kunnig och smart, -och samtidigt ett hot för henne själv.
Min reaktion borde kanske inte ha förvånat mig, men det var genant att inse att min självkänsla växte av något så inbecillt som en annan människas avund och missunnsamhet. Min reaktion var i sanningens namn inte mer än ett uttryck för exakt samma sak, men jag erkände det bara aldrig högt. Det var med lite lätt skamkänsla jag gick hem efter det mötet, för hon var en större människa än jag i det ögonblicket.

Nytt år och nya möjligheter heter det. Det har nu passerat ett år sedan jag började med bloggen här på bloggproffs och mycket har hänt i mitt liv det senaste året. Mycket har hänt inte bara senaste året utan i år. Jag har fått nytt jobb (även om jag fortfarande är cirkelledare också, men bara lite färre timmar) och jag har fått ett par nya engagemang, eller uppdrag om vi väljer att kalla det så.
Jag har varit synnerligen osynlig här på bloggen men skall försöka återuppta skrivandet mellan varven. Så; gott nytt bloggår alla!

Det är intressant, har jag upptäckt, att surfa omkring och läsa vad andra skriver om dissociation. Eftersom begreppet inom psykiatrisvängen åtminstone häromkring tills för några år sedan var mer eller mindre okänt är det ändå fascinerande att det trots allt skrivs en del, att det finns människor med erfarenhet och mod att berätta om sig själva.

Dissociativa (mer eller mindre) bloggar att titta lite närmare på:

Eyecandy, blogg om lite av varje, bl.a. kläder, film, mens, magkatarr och musik…
Candy, 22 år från Sollentuna, skriver öppet och rakt om sina åsikter och sina demoner. Hon har PTSD och Borderline. I ett blogginlägg daterat 14 december skriver hon: ”Jag har försvunnit ut ur mig själv precis som jag brukar när det blir för mycket för mig, men nu när allt egentligen är kris har det skett på ett mycket starkare sätt. Det har inte skrämt mig när jag glidit ut ur det så som det brukar, kanske för att jag egentligen aldrig riktigt glidit ut ur det?”

Viskar en bön, bloggen är en hjälp att få ner tankar och känslor i ord. Författaren kämpar med ångest, depression och PTSD.
Författaren skriver i ett starkt blogginlägg daterat 2 december: …”Det var så obehagligt att jag ville fly bort från alltihop. Jag sjönk in i dissociation och frös till is, kunde inte prata. Det känns så obehagligt att kroppen kan reagera så här starkt, att det händer mig. När jag var liten var det mitt sätt att fly verkligheten då det blev för svårt, och problemet idag är att det fortfarande kan uppstå om oron blir för stark. Det är som att jag upplever övergreppen om och om igen.”

Home of Nona – Diagnos? Dissociation, Hur jag skall kommentera vet jag inte, bara att bloggen är brutalt ärlig, för att den behöver få vara det. Läs gärna.
Den 30 november 2009 kan man läsa: …”Jag är inte rädd. Det värsta som kan hända har hänt. Inget är okänt och farligt. Det gör sig känt och därmed ofarligt. Det suger att det har funnits i mig hela tiden. Men det hade sugit mer om det hade dödat mig. Inte för att man inte får dö. Men anledningen. Det hade inte varit självmord. Det hade varit mord. Våld opererades in i min kropp och fanns kvar. Så många som inte visste. ”

Skinhead Barbiedoll, ”En brüd som inte har borderline”, så beskriver hon sig själv.
Den 28 november 2009 skrev hon: …”Som om jag glider bort till en egen värld, känns det som. Som om jag aldrig har sett snöglitter falla från himmelen. Som om svenska är ett språk jag nyss lärt mig. Exotiskt. Främmande. Som om mina minnen inte har hänt mig. Det var bara intriguösa filmer utan lyckligt slut. Som om min kropp vore ett annat djurs. Ny, förvillande. Ingenting som varit mitt i 22 svåra år. Jag går till tåget, samma väg som alltid men det är som om det vore första gången jag ser det trädet, det huset, det jävla staketet.”

Snart kan jag titulera mig ”paragrafryttare” eftersom jag har visat mig ha en alldeles otrolig förmåga till paragrafrytteri å det senaste. Det är ibland skrämmande att lära känna nya sidor hos sig själv, ibland känns det lite skamligt dock att märka att de sidorna man precis upptäckt inte alltid är de bästa.
Det handlar naturligtvis om småsaker också i mitt fall, som så ofta när man hänger sig åt paragrafrytteri. Denna lilla hobby har kommit att utvecklas till en passion -och har framträtt med all önskvärd tydlighet också i en hel del sammanhang som jag inte haft i att göra, -egentligen. Nu skriver jag lite för att skrida till korset och erkänna min svaghet när det gäller detta och för att försöka utröna vad det hela grundar sig i. För i ärlighetens namn så vill jag inte gärna bli en fullblods-besserwisser. Jag måste alltså hejda mig innan det är för sent.

I det ena sammanhanget -vill jag dock påpeka- är paragrafrytteriet möjligen försvarbart för att inte säga också berättigat (någon måste ta rollen av tråkigt paragraf-lejon i sådana fall och jag har uppoffrat mig med stor entusiasm och glädje). Det rör sig om juridiska bestämmelser som bör tillämpas utan oklarheter. Men det andra rör sig bara om ren och skär enfald och kanske en gnutta akademikerstolthet. Det andra vi talar om är terapeututbildningar av varierande slag.

Det började med att någon sa sig vara legitimerad KBT-terapeut och det visade sig handla om en kortare kurs som resulterade i ett diplom, något som alltså inte alls motsvarar en legitimation. Jag blev lite gnufflig och gick omkring och var sur över att ”vem som helst tydligen kan bli terapeut numera”. Min sårade (akademiker)stolthet tillät mig inte att erkänna att kunskap inte alltid kan eller bör räknas i akademiska poäng. Ändå var det inte riktigt hela irritationen som satt där. Jag märkte till min förvåning att jag missunnande personen jag mött titeln terapeut, just eftersom hon ju ”bara gått en kurs”. Min starka reaktion gjorde mig också nyfiken, för varför reagerar jag så starkt på just detta?
Handlar min reaktion om mina högst privata funderingar och min egen självkänsla och yrkesidentitet, -eller handlar det om en oro för eventuella allmänsociala konsekvenser för dem som söker hjälp? Eller är det kanske lite av bägge?

Jag är socionom med steg-1 utbildning. Det är med andra ord ganska mycket som återstår innan jag kan kalla mig legitimerad psykoterapeut. Möjligen stör det mig då att jag efter förhållandevis många års studier ännu är så långt från ”målet”, medan människor runtom mig går på en 48-h kurs och vips är klara -certifierade psykoterapeuter. Ändå har ju även jag den möjligheten, men har inte tagit den , -varför inte, kan man ju fråga sig. Ja, varför inte? Det finns ett myller av terapeututbildningar. De varierar i omfattning, inriktning, förkrav (inom de ”fria grundutbildningarna” är regeln att inga förkunskaper behövs) och pris. De flesta av dem tror jag är givande. Man lär sig säkert något. Men någon kvalitetsgaranti finns inte. Och det papper man får är ofta i praktiken ganska värdelöst, eftersom det inte finns några riktiga restriktioner kring vem som får arrangera den typen av utbildningar. Det blir minst sagt förvirrande.

Folk flest vet ingen skillnad på legitimerad och certifierad (är min gissning). Det låter ungefär likadant. Kanske handlar mitt paragrafrytteri i det här sammanhanget om att jag vill att folk skall se min kompetens och inte räkna ner den i förhållande till den person som har en kortare terapeututbildning? (Det har hänt och det är onekligen frustrerande.) Eller så oroar jag mig i allmänhet för människors möjlighet till adekvat hjälp, just eftersom det är så otydligt vad som är vad, att ingen kan förväntas veta vilken kompetens den aktuella terapeuten faktiskt besitter. Det gör att allt känns osäkert. Och värst är att människor inte verkar ens känna till det.

Det mest omtumlande i sammanhanget när jag analyserar min egen reaktion är ändå att det mesta faktiskt i slutändan ändå handlar om mig och min akademikerstolthet och självkänsla. Det känns frestande att gå en kurs för ett pappers skull, så att jag kan säga att jag är terapeut, ändå -varför skulle jag göra det? I teorin kan jag kalla mig terapeut i alla fall, eftersom regelverket ser ut som det gör. Men när jag tänker så blir hela diskussionen så bisarr. För varför skulle jag kalla mig för något jag inte är? Nej, jag är socionom, med grundläggande utbildning i psykoterapi (steg-1) än så länge. Och det är jag stolt över. Jag fortsätter att läsa och lära mig och kanske blir det också steg-2 någon dag. När tiden är mogen. Vi får se.

Under de senaste veckorna har jag kunnat notera ett visst flyt. Saker har gått lättare en beräknat. Saker som inte borde lösa sig har gjort det. Oro jag haft, har lättat, -också för sådant som jag inte kunnat påverka det allra minsta. Och såhär lagom till advent känner jag mig ganska tillfreds. Egentligen vet jag inte om jag har mer flyt än vanligt. Förmodligen har jag ungefär lika mycket flyt som vanligt, -men jag upplever att jag har mer. Jag är i stämning. För det är väl så att jag lika väl hade kunnat muttra om hur eländigt allt är om man nu skall vara riktigt krass, men det känns bra nu.

Allt beror bara på ett par små saker som vänt och nu går rätt väg. Jag får förmodligen jobb precis på den arbetsplats jag helst vill. Jag skall tillbaka till utbildningsväsendet och jag trivs där. Drömmarna flyger ovanligt högt. Jag har börjat tro på mig själv igen. (Och det var på tiden…)