Triumfen över Traumat

Konsten att bedöma och berömma

Det har varit en sådan där dag idag, alltså en sådan där dag… Större delarna av eftermiddagen tillbringade jag liggande på rygg på golvet bredvid toa-stolen. Mellan kräkningarna passade jag på att läsa lite om detta med att ge och ta kritik (jag mår oftast bättre om jag kan distrahera mig med något när magen krånglar och varför inte utveckla just den förmågan när man ändå befinner sig i brygga). Som ni, som följt bloggen lite grand, säkert märkt, så är det ett ganska aktuellt ämne.
Jag tror också att många med interpersonella trauman lider av samma poinefobiska (rädsla för bestraffning) tendenser som jag själv gör av och till (mest till).

Det har säkert bedrivits forskning även på det (även om jag inte behärskar just det området till fullo), men det skulle inte förvåna mig ifall det visade sig vara så att traumatiserade människors kritikhantering är ännu snäppet mer komplicerat än jämförelsegruppens (av slaget glada unga psykologistudenter). Jag vet att jag själv lätt blockerar mig när jag får negativ kritik och missar då lätt lärdomen som finns inneboende i kritiken, för när allt kommer omkring så är kritik i första hand information för utveckling (Det kan vara bra att minnas det när man själv väljer att framföra kritik åt något håll).

visst susar det i säven

Det var sent på söndag kväll när våra bägge bilar rullade upp för den sista lilla backen fram till stugan. Resan hade tagit gott och väl elva timmar och vi var alla fyra rätt utslitna vid det laget. Jag smet runt stugan i jakt på extranyckeln och kunde snart låsa upp till värmen innanför. Vi hade vid det laget i runda siffror 150 timmar kvar av semestern. Från den första natten kommer jag, såhär efteråt, inte ihåg så mycket. Jag var trött och somnade ganska omedelbart. Jag minns de första timmarnas exalterande känsla som snart mynnade ut i trötthet. Vi sov alla gott den natten. (Utom möjligen Je som hade graviditetsillamående i stort sett hela veckan.)

Det är något märkligt med semestrar. Förväntan som kräver händelse, aktivitet, engagemang. B var den som hade tagit ansvaret inför resan. Han hade ordnat i förväg, planerat maten och fryst in lasagne, risotto, fläskpannkaka och kycklingkalops. Han hade beställt rätt karta från lantmäteriverket och han hade bunkrat upp med de mesta som kunde tänkas behövas, -och lite till. För honom var det nog en lättnad att äntligen få komma iväg. Jag hade också planerat, men inte riktigt på samma sätt. Jag var förberedd. Åtminstone var det just det jag trodde att jag var. Jag trodde nämligen att jag hade planerat för olika händelsescenarier som skulle kunna uppstå. Så att jag var beredd på eventuella triggers, -ändå hade jag missat något väsentligt visade det sig när vi väl närmade oss stugan.

Det började skymma på lite grann. Vi höll på att plocka ur bilen, kasse efter kasse med mat och förnödenheter, termobyxor, stövlar och toalettpapper. Jag försökte verkligen fokusera på det som var i görningen, på ryggsäcken, den stora kappsäcken, -på det som skulle med in, men innan jag kunde gå in måste jag passerade det fasansfulla. Jag måste gå förbi snöskotern.

Den stod där, i sommarklädsel med överdrag och vindskyddad ”kroppsstrumpa”. På andra sidan, vid utedasset stod snöskoter nummer två, lite minde, lite mer övertäckt. Men otvetydig i sin belägenhet, i sin längtan efter vintern. Jag rös.

Jag som älskar vinter.

Det började som en krypande känsla uppåt ryggen, nacken, känslan rörde sig pulserande upp under kragen på min vita skjorta, under linningen, den kröp sig fram, pulserande och knöt sig stadfigt runt halsen. Kall, smutsig, våt.
Känslan pulserade uppåt, dök sedan ner till underlivet, högg till. För att sedan domna bort precis som jag passerat, previs som jag låst dörren bakom mig. Precis som jag var i säkerhet.

Följande morgon var ödet beseglat. Jag hade inget annat val än att gå förbi, passera. Tolerera det som egentligen inte går att tolerera;snöskotern och minnet; minnet av… DET.
Egentligen ter det dig såhär i bakspegeln ganska märkligt att jag inte varit beredd på det. Vi åkte till fjällen. Var finns snöskotrar om inte just i fjällen? Varför tänkte jag inte på det?

Men jag hade inte tänkt och kanske var det, såhär efteråt, lika bra. För förmodligen hade jag då valt att inte konfronteras. Jag hade valt att åka någon annanstans. Semestra någon annanstans. Ändå var det just det här jag behövde. Mötet med det som varit. Även om jag nu inte så gärna vill erkänna det; jag vill inte tillstå att det var just det jag behövde.

De fick veta det. Jag nämnde det allt som hastigast. Å och Je fick veta vad det var som störde mig. Men vi pratade inte om det. Jag ville ha det så. Jag vill inte prata om det. Inte då.
Veckan gick. Vi gjorde utfärder. Jag undvek snöskotern. Jag gick hastigt förbi, tittade bort. Varje morgon. Och varje kväll.
Kanske hade jag kunnat fortsatt att låtsas. Att ignorera. Att leka det-stör-mig-inte-leken-för-det-var-ju-så-länge-sen-ju. Kanske hade jag kunnat. Men jag ville inte. Jag vill vara närvarande. Också där. Också då, -lika mycket som här och nu.

Sista dagen regnade det mest. Efter en liten vandring i hagel och blåst som avslutades med fötterna i en fjällbäck, var jag redo. Regnet hade sköljt bort rädslan för känslorna som var förknippade med minnet. Eller så var det bara så att jag var så utmattad efter sex dagars vandringar att jag inte hade några försvar kvar. Utpumpad, dyngsur och med stelfrusna fötter gjorde jag ett plötsligt halt vid snöskotern på vägen in. I stället för att titta uppåt till vänster tittade jag neråt till höger. Tittade på den lätt fladdrande galonklädnaden över snöskotern som också fått ett stänk av ovädret tidigare under dagen. Jag tog några djupa andetag och märkte att luften var frisk. Då kom sorgen. Helt oförhappandes. Men jag var inte helt redo då än. Jag gick in.
Kroppen var uppvärmd. Jag var det inte. Självdestruktiva tankar blandades med minnen, rädsla och fasa. Den samma som jag känt förr. Samtidigt kände jag en dragning till att sova ute, alls inget destruktivt, utan mer av det slaget som de flesta scouter någon gång upplevt, en sorts upprymdhet. En drift att hitta mig själv. Ett sökande efter ensamheten.

Jag hade förkunnat att jag vill sova ute, inte att jag tänkte göra det, men att jag saknade det. Vildmarken var en vän som ropade på mig, åtminstone just då, den sena kvällen bara några timmar innan vi skulle vända tillbaka. Innan det var dags att återvända hem. Det var då det hände. Jag måste ut. Jag måste möta det jag ägnat hela veckan åt att undvika. Barfota gick jag ut och trevade mig fram i mörkret. En lampa tändes. Sedan stod den där. Snöskotern. Först lät jag handen gå över ryggen på den. En lätt böjning. Sedan klev jag upp på den. Lade mig ner. Kröp ihop. Och grät. Tröstlöst, förtvivlat, ynkligt.

Å dök upp men lämnade mig ifred när jag bad om det. Je dök upp en stund senare och lät mig hållas även hon. Jag behövde vara själv. Ensam. Jag behövde min tid tillsammans med snöskotern. Den som triggat mig hela veckan. Den jag gjort allt för att undvika. Jag måste undersöka den. Jag måste övervinna den. Jag måste förstå min känsla. Jag måste utmana den. Jag måste acceptera den.

Hur lång tid det var frågan om vet jag inte. Kanske spelar det inte heller någon roll. Tiden är förmodligen helt oväsentlig. När tårarna tagit slut satt jag en stund och bara existerade. Ovanpå snöskotern. Jag behärskade den. Minnet behärskade mig inte längre. Jag hade vunnit. Otroligt nog hade jag utgått med segern. Tröttheten var påtaglig. Jag måste sova.
Men jag hade vunnit.

Mitt liv som Steve Mullings

Förmodligen har ni redan glömt honom. Steve Mullings, -jamaicanen som slog nytt personligt rekord och som gjorde sitt bästa lopp någonsin på 200 meter när det som mest betydde något. Han hade bara oturen att slå sitt rekord 79 hundradelar efter att Usain (U-r-insane) Bolt slagit nytt världsrekord på 19.19 i VM i Berlin. 79 hundradelar av en sekund. Steve hade helt enkelt oturen att leva och tävla samtidigt som Kungen själv. Steve Mullings var femma i mål på sin nya rekordtid 19.98, men det är det ingen som minns nu längre, inte såhär timmarna efteråt.
Steve Mullings har erfarit den samma verklighet bakom sakernas tillstånd som jag själv gjort under denna samma sensommardag. Den 20 augusti 2009. Jag har förvisso inte slagit något personligt rekord. Jag har heller inte sprungit något finallopp och jag har inte sett någon storhet segla förbi, men jag har erfarit den lilla skammen som består i att bli bortglömd.

Den fösta fingervisningen om vad som var på gång fick jag redan nere i receptionen. Jag halade fram plånboken för att betala besöket på vårdcentralen och tiden för gruppen i basal kroppskännedom när kvinnan i receptionen skakande på huvudet dementerade en dylik reservation.