Triumfen över Traumat

Privat: Har under dagen idag inte gjort mycket annat än suttit på läkarjouren inne i centrum och allt detta bara för att jag blödde ur örat imorse när jag vaknade. Det visade sig att det inte var något att bekymra sig över men när det beskedet kom var klockan redan halv fyra. Min förnimmelse av smärta är lite svårdefinierad så jag visste helt enkelt inte riktigt om det gjorde ont eller inte. Knepigt värre alltså. Det är en bieffekt av den förmåga jag upparbetade som barn. Jag vet helt enkelt inte vad kroppen försöker signalera eftersom jag inte uppfattar sensationerna korrekt. Alla signaler måste tas på allvar. Det är det jag håller på att lära mig, så jag antar att timmarna på läkarjouren ändå fyllde en funktion.

Det finns dagar när jag blir riktigt rabiat och allmänt bitsk och ogin (kinkig hade det förmodligen hetat ifall detta vore en reklamfilm). Den här dagen (de sista par dagarna) har varit något av en sådan dag. Jag har inte haft lust. Inte haft lust att gå och handla (fast jag verkligen borde). Ingen lust att gå till näringarna eller att socialisera. Det har varit en dag när människor har varit -jobbiga. Jag har fått anstränga mig för att inte uppfattas som kort och otrevlig.

De dagar när jag känt mig allmänt okomfortabel och snudd på asocial brukar det finnas en sak att göra (när jag tänker efter är det nog mer än bara en sak, men nåja…),-nämligen möblera om. Det är förmodligen mer än ett halvt år sedan det senast hände (inte varje dag alltså).

Hur det känns nu, såhär efteråt?

Jo, det känns alldeles förträffligt. Tror nog att jag skall orka vara vänlig, glad och trevlig igen.

t.h. Big Z testar den nya rumsordningen.

Klockan börjar bli mycket och jag vill kortfattat ge en resumé av dagen, som började på bästa tänkbara sätt, -en skön morgondusch följt av ett par frukostmackor och så det heliga, -högt värderade kaffet (fairtrade bör påpekas). På förmiddagen ägnade jag mig åt näringarna, -jag var alltså i keramikverkstaden och ägnade mig åt skapande. När jag kom hem gick jag och lade mig. Jag var helt enkelt så trött efter fyra timmars koncentrerat skapande att jag måste sova några timmar. Nu har jag nyss kommit he från ett biobesök med min vän B.

Dagens frågeställningar: Hur mycket skall jag berätta åt dem jag delar studio/verkstad med? Hur mycket behöver de veta om mig? Om min dissociativa problematik; om mitt trauma? Vad är lagom? Var går gränsen? Har jag rätt till min egen integritet?

Vi har delat studio i över ett år. Ändå vill jag inte berätta. Jag vill inte. Kanske skäms jag? I så fall har jag ingen grund till det. Skammen är inte min. Ändå är det svårt.

Som dag betraktad har den senaste 12-h perioden varit ganska bristfällig vad gäller utmaningar; alltså, -det har inte hänt så mycket. På eftermiddagen gick jag och J till Röda korset och fikade där och passade samtidigt på att ta oss en titt på nyanlända böcker. Jag köpte några stycken fastän högarna med böcker på bordet (jag sätter inte in olästa böcker i bokhyllan) börjar bli otäckt höga. Vi åt också varsin toast på stan innan vi tog bussen hem. Jag har erfarenheter av att som barn sättas på bussen och de flashbacksen tenderar att överbemanna mig så snart jag är i närheten av en buss, -men det gick bra idag i alla fall. Är trött nu och skall gå och knyta mig. Allt gott!

Det är ett år sedan jag stod där; på trappan till katthemmet för att titta på -bara titta på- de katter som just då var inne. När jag kom in i karantänen stod där en rejäl bjässe till katt och tittade slött på mig. Han verkade inte bry sig om mig och struntade totalt i min nervositet. Hur det kom sig förstår jag ännu inte intill denna dag, men när jag åkte hem fanns den katten med mig. På vägen hem körde vi via affären och köpte det nödvändigaste, -kattmat och sand till kattlådan (mitt gamla fotbad). Så; grattis Big Z, -du har haft överseende med mig ett år nu. Du var värd din räka.

Medan jag har suttit här och funderat och skrivit och lekt med inställningarna har jag kommit att tänka lite på vad psykiatrin och då särskilt den slutna vården erbjuder för behandling vid trauma. Det finns säkert stora regionala skillnader. Det jag känner till är den lokala vården och hur den fungerar. Kunskapen känns förhållandevis bristfällig. Några samtal erbjuds inte, varken enskilt eller i grupp vid en inskrivning på avdelning. Ofta kanske det är just det man skulle behöva, -prata. Medicinering i all ära, men kan det lösa allt?

Jag tror inte det.

De trauman jag har som påverkat mig mest finns långt tillbaka i tiden. Läkandeprocessen kom dock inte igång förrän senare, efteråt. Nu är jag så pass långt hunnen att jag också hunnit fördjupa mig i min, -och mångas med mig, problematik. Jag har läst på. Beställt efter böcker och försökt mig på att förstå det som ingen kunde förklara för mig. Nu skriver och hoppas att det kanske finns någon någonstans, någon gång som kan få något av de erfarenheter jag gjort. Jag är inte ensam.

Det är tisdag – Tjugondedag Knut - och för mig min allra första dag som bloggare. I dagens läge vet jag inte huruvida jag kommer att skriva mycket eller lite, eller ens vad jag kommer att skriva om, mer exakt. Hur personlig kommer jag att vara? Hur privat? Det jag dock strävar efter är att vara så sann som möjligt i det jag skriver. De fakta jag publicerar skall vara väl underbyggda; det har jag lovat mig själv.Tanken är nog att ni skall få följa mig på min resa tillbaka från resan jag gjort till det som en gång var. Det låter kanske lite förvirrande. Filosofisktlagd som jag är tenderar jag at läta flyta ut när jag försöker förmedla något. Kanske skall jag ändå tänka att jag skriver för mig. Någon annan finns inte just nu. I mitt lilla hörn. Av världen.