Triumfen över Traumat

eller

Thai qi på svenska

De var tre till antalet. Två tjejer och en kille. Killen var äldst, kanske 9-10 år. De kom gående uppför backen och frågade om de får titta på. De tog sikte på mattställningen som stod några meter ifrån mig och kravlade lätt upp på den. Alla tre munnarna var blålila och avslöjade obarmhärtigt vad de tre hade haft för sig ute i skogen, den skog de precis kommit från. De pratade tyst med varandra. På arabiska kanske. Eller kurdiska (jag måste medge att jag inte riktigt hör skillnaden även om det lär vara en världsvid skillnad). Killen var den som talade med mig, ställde frågor. Efter en liten stund, precis som jag var inne i rörelsen ”fånga rävens svans” frågade han ”Yogar du?” -”Något sånt” svarade jag, utan att tappa koncentrationen. ”Då vill vi inte se!” ropade pojken och som på en given signal sprang de bort till gungorna tio meter bort. De två flickorna smygkikade på mig men vågade inte säga så mycket. ”Tror du på Gud?” ropade killen, lite utmanande. ”Ja!” sa jag, ”tror du?”.
Han blev tyst en stund: ”Vet du att man framkallar onda andar när man yogar?”
Han var allvarlig; det var en allvarlig fråga. ”Det tror jag inte” sa jag, ungefär samtidigt som jag avslutade med en namaste-bugning. När jag vända mig hade barnen redan sprungit iväg. Jag insåg plötsligt hur skrämmande jag måste te mig. Här står jag och framkallar onda andar. Det är klart att de inte vill se. Att jag är otäck. Lite spännande också men mest otäck.
”Så märkligt egentligen” tänker jag när jag knallat upp för trapporna till lägenheten. Vi lär oss vissa tankemönster, vissa attityder och vissa förhållningssätt, vi lär oss vad vi skall vara rädda för och vi lär oss det för att skydda oss själva och andra… Det är egentligen samma system som fungerar vid traumatiska hotsituationer. När vi inte lyckas med fight-instinkten (pojkens verbala attack), flyr vi (barnen valde först att ”inte se på”, sedan att försvinna bort, rent fysiskt), -flight.
Lyckligtvis tvingades barnen inte till någon freeze-respons, -det blev ett hanterbart hot som de inte traumatiserades av. Deras försvarssystem fungerade alltså utmärkt. (Det är ett gott tecken, då kanske de kan hantera även andra potentiellt hotfulla situationer på liknande sätt.)

Lite dumt känns det ändå. Jag blev ett potentiellt hot idag som triggade barnens system för defensiva handlingar (Defensive Action Systems) och ändå var det ju inte ens yoga jag sysslade med; det var ju thai qi…

Eller

Varför det är så svårt att komma igen

”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).

När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.

För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.

I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.

Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.

Semestern är definitivt förbi. Det är höst. Otvetydligt, tveklöst och solklart -höst. Det var riktigt trevligt att träffa ”mina” tanter idag. Det är ett tag sedan. Tiden rinner ju iväg och rätt som det är så kallar vardagen på en igen. Jag var alltså till näringarna och satte mig vid min drejskiva för att åstadkomma underverk. Någon fantastiskt skapelse blev det kanske inte men det kändes bra. Jag kände mig hemma, -i mitt rätta element. Det blev en del vackra ord sagda också. Tanterna verkade glada att se mig, sa saker som att jag är fantastiskt som skulptör, att jag är jätteduktig, verkar pigg (är inte det förresten något man brukar säga om äldre fordon?) och att jag alltid är så glad av mig.
Jag smälte såklart och blev ändå gladare än vanligt. Vem tycker inte om att få komplimanger av det slaget, särskilt som jag vet att de inte sades bara ”i all välmening”, -de menade det också?
På datafronten är det sämre. Mitt exemplar av word (som jag köpte i våras) har gett upp och jag har lite problem att få rätsida på det igen. Jag är annars rätt så god vän med min dator, men just nu så är jag på kollisionskurs med de mjukare delarna av den. (Detta betyder också -ytterligare- förseningar i informationsbladsflödet och lite av det andra materialet jag har sparat i doc-format. Beklagar detta.) Helt kort har det ändå varit en skaplig dag. Mycket tankar snurrar runt. Jag har funderat på detta med identitet (mitt förhållande till den egna identiteten är en smula förvirrande, vilket, -mot bakgrunden av sakernas tillstånd, inte är så väldigt märkligt när allt kommer omkring) och på tvångsmässigt tänkande i relation till moraliska frågeställningar. (Det är förmodligen något som jag kan återkomma till när jag känner att jag har den tid och passion som behövs, just nu har visserligen tiden men inte lusten. Vi får se. Komplicerat är det hur som helst.)
Ha det!

Att be om medel för daglig överlevnad och för själens höga välbefinnande

Ett pepp-inlägg inför ansökan om temporärt förhöjt veckobelopp pga av deltagande vid kurs förlagd utsocknes

Det är svårt att be om pengar. Jag tillhör de som kanske inte har ett monetärt överflöd utan snarare, till följd av emotionellt lyte, lever på skuggsidan av välfärdsstatens flotta fasad (som, det måste medges, inte längre är så flott). Men ändå har jag ju det bra och inte så mycket att klaga på. Mina finanser är ungefär i samma storleksordning som när jag beivrade högre studier för att förskansa mig den kunskap som jag ansåg mig behöva för den fortsatta färden längs med karriärsstegen (och då klagade jag aldrig över dåligt ekonomiskt utgångsläge), studier som jag faktiskt haft stor nytta av även som sjukskriven, även om jag nog då, om jag hade vetat, förmodligen hade balanserat på ett lite annorlunda vis.
En sak som jag dock alltid haft svårt för är just det att be om pengar. Allra mest förnedrande är det att be om de pengar som faktiskt är mina.

Som psykiskt funktionshindrad individ (även om jag själv inte gärna ser mig som det) så har jag förlänats en osedvanligt god man som hjälper mig med alla dessa svåra ting som har med siffror och räkningar att göra. Det ter sig lite snopet att behöva erkänna att jag har en sådan; som arbetsför -duglig, individ fungerade jag under en period som budgetsansvarig och det med den äran. Möjligen är skammen därför så mycket större. (*Min avsikt är, naturligtvis, att snart kunna befria honom från uppgiften, men ”snart” är ett rätt så luddigt begrepp…)
Det jag behöver nu är en summa som är ungefär en och en halv gånger så stor som min veckoranson småslantar. Jag behöver alltså en större summa pengar (snudd på tusen kronor-multum alltså). Pengarna äger jag; men jag måste be om att få dem överförda på ett för mig tillgängligt konto och det är där som jag förpassas till ringhörnan med utslagna pauvres honteux… Men jag skall ta mig i kragen, räta på ryggen och påminna mig att jag inte har något att skämmas över.
Då så… skall bara logga in på mailen först då…

…för en del…(och för större delarna av mig)

Jag skäms lite. Jag har varit dum. Eller om inte dum så i varje fall trubbig och otrevlig mot folk omkring mig. De förtjänar det inte. Jag skall försöka hålla ihop bättre, le mer och vara allmänt trevligare. De (mina ”kritiker”) har rätt. jag är förmodligen en riktig självcentrerad jäkel när jag sätter den sidan till. Just nu sätter jag den sidan till för jämnan. Utåtagerande rebellisk tonåring som vill ha tid. Tid för sig själv.

För jag orkar inte riktigt bjuda till. Det är ingen ursäkt, snarare bara ett konstaterande.

Mår jag dåligt? Jag vet inte, -jag vet bara att det är mycket som snurrar och jag känner mig lite svagare, lite trubbigare, lite längre bort än vanligt. Jag minns inte helt ens hur elak jag varit. Jag vet bara att det som påstås är sant, -att jag varit otrevlig och kort. Men jag minns det inte direkt, mest som i staccato. Kanske var jag inte helt ”med”? Jag vet inte.
Kanske är det bara så att jag varit trött efter semestern? Kanske är jag trött efter att ha låtit känslorna komma över mig då i lördags, i fjällen. Kanske är jag bara människa i största allmänhet. Egentligen vet jag inte riktigt om jag kan påstå mig känna till vad det innebär. Vad är det egentligen att vara människa? Att vara mänsklig.
Jag växte inte upp som människa och vet inte om jag lyckats lära mig. Vet inte. Finns det någon som är specialist på det? På att vara både ”jag” och ”människa” samtidigt?
Just nu är jag trött på alla. Det är inte så att dessa alla är tröttande som individer, tvärtom, de är inspirerande goda, roliga och fascinerande människor, -vänner, nära och kära. Ändå orkar jag inte med dem. Jag vill vara själv. Jag vill gråta. Jag vill säga att allt är för jävligt. Men jag är inte sådan. Jag är glad och trevlig, eller ja, just nu butter och elak, men aldrig ledsen eller arg på livet. Ödet. Eller rentav Gud.
Jag är en fighter. Just nu bara en jävligt trött, förvirrad och outgrundligt ledsen fighter.

PS: Jag kommer att be om ursäkt, J, men inte riktigt än, inte förrän jag är människa nog att verkligen mena det. Inte riktigt än. Snart.

Eller

Varför Dissociativ Identitetsstörning inte är en personlighetsstörning

Visst är det väl såhär? (Detta är en del av ett inlägg jag skrev på ett forum här i helgen…)
Personligheten är de kvalitéer hos oss som gör oss specifika och unika som individer. Vår personlighet avgör hur vi tänker, hur vi förhåller oss till känslor, vilka beteenden vi visar upp, helt enkelt summan av -hur vi tänker, älskar, känner, fattar beslut och och handlar i specifika situationer. Vår personlighet avgörs delvis av våra gener och vidare hur vår yttre miljö sedermera påverkat dessa på förhand givna strukturer.
Identiteten däremot är en social konstruktion och omfattar hur vi med vår personlighet uppfattar oss själva och hur vi uppfattas av vår omgivning. Vi kan ha en identitet genom vårt yrke, ett intresse eller genom de erfarenheter som vi har av livet och oss själva.

Man kan således ha en identitet som offer eller överlevare (man uppfattar sig själv som ett offer för omständighet, sig själv, miljön etc -eller som en överlevare av svåra livsomständigheter), denna offeridentitet kan vara följden av en (offer)mentalitet, -något som i sin tur kanske är ett personlighetsdrag hos en själv. Man har alltså en tendens till ett visst tänkande pga uppfostran och genetisk prägling. P.g.a. ens personlighet.

Dessutom kommer det ju den lilla detaljen till att dissociativa störningar återfinns i axel I i den amerikanska psykiaterföreningens diagnosmanual (DSM-IV). Personlighetsstörningarna finns i axel II. Och så är det väl också av någon anledning, eller?