Arkiv

Arkiv för ‘Allmänna tankar’ Kategori

”Ja, jag vill leva jag vill dö…”

juni 6th, 2009 Inga kommentarer

Om ni inte ser vad det är så föreställer bilden tre av båtarna nere i hamnen som ännu inte lagts ner i sjön utan ligger på stranden och solar (och även om ni faktiskt råkar se vad det är, så är det just det…)		 Jag borde ha förstått det. Redan i morse när den klarblå himlen plötsligt och helt utan förvarning kom att döljas bakom tunga svarta moln borde jag ha vetat det. Jag borde förstått det när Y ringde och meddelade att hennes D kommer med tåget redan vid tio i fyra och att vi därför inte hinner med att ses som vi hade planerat.
Jag borde ha begripit. Jag borde ha fattat att det skulle bli en sån dag när B och jag åkte de dryga fyra milen till en borgruin här i omgivningarna (ja, alltså… fyra mil härifrån…) bara för att sedan sitta i bilen och knapra på vår medhavda matpakke medan regnet stod som spön i backen utanför (fast lite mysigt var det också…).

Att Danmark sedan vann VM-kvalmatchen på Råsunda var inte så konstigt. Konstigt hade nästan varit om de inte vunnit. Det har varit en tung dag således, även om jag inte varit särskilt dissociativ. Förmodligen är det årstiden, -såhär års duggar som bekant årsdagarna tätt. Just idag har jag haft en också. (Men dagen börjar bli över och en ny dag blir det när som helst.) Det är en händelse som i förhållande till mycket annat inte är så farlig. Med det menar jag att jag varit med om saker som är svårare för mig att hantera. Ändå bekommer det mig, förmodligen mer än jag själv vill erkänna. Jag känner mig inte så stark. Inte idag. Jag väljer medvetet att skriva att jag inte känner mig så stark, för i det här sammanhanget är styrka något ganska diffust. Styrka är förmodligen att erkänna sin egen sårbarhet. Just nu är såret rött och irriterat. Förmodligen behöver det luftas… Så är det nog. (Men inte just nu för nu skall jag börja ta natt alldeles snart…)

Post Scriptum; Grattis Danmark… (suck!)
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Några minuter

juni 5th, 2009 Inga kommentarer

Det är inte länge sedan jag upptäckte den underbara världen av e-böcker. Självklart är de ju inte riktigt lika trevliga att läsa som riktiga böcker, -men de är i regel billigare. Är kunskapen viktigare än upplevelsen så är det alls inget dumt alternativ. Jag tänkte vad tiden lider också dela med mig av några fynd men vi får se när det blir. Det är ju så mycket annat jag också försöker mig på att få till stånd och någonstans är det ändå så att jag är tvungen att inse mina begränsningar. Det är fredag kväll nu och hela stan sjuder av liv. Det har sin förklaring delvis i det att halva stans alla ungar beträdde sommarlovsgräsmattan (som just nu är ganska fuktig -i dubbel bemärkelse) just denna dag. Det var så rörigt på stan att jag faktiskt dristade mig till att ringa efter skjuts (vid närmare eftertanke så gör jag det de flesta fredagar, men det kanske jag inte borde ha sagt?) efter näringarna.
På näringarna är det riktigt skönt just nu. Så skönt att jag nästan börjar befara att jag håller på att drabbas av social aversion (eller så är det åldern. Jag kanske inte orkar så mycket längre, -fast den ursäkten passar kanske bättre om en sisådär femtio år…) Eftersom cirklarna bränt sin sista ugn för våren och tagit sommarledighet så får jag ha verkstaden mest för mig själv (bortsett från Å då och en smått osäker sommarvikarierande vaktmästare) och ja, -jag njuter av lugnet.

Imorgon har jag ytterligare en minnesdag. Det är en nioårig minnesdag. Minnesdagarna duggar tätt den här tiden på året. Det är tungt, men ändå inte tyngre än att jag kan hantera det. Det är sorgligt, men inte sorgligare än att den går att bära. Om ett dygn, -lite till, så är det i alla fall över.

(skall återgå till den digitala kunskapen)

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Nya böcker på gång…:

juni 4th, 2009 Inga kommentarer

Efter ett långt uppehåll då jag gjort så gott som ingenting i beställningsväg gällande just böcker så har det så hänt igen. Jag har beställt nya böcker. (Jag måste bara få berätta det; det gör mig så uppspelt…) Böckerna är de följande (och jag lovar att de kommer in i ”bokhyllan” så snart jag läst dem);

Treating Complex Traumatic Stress Disorders
Boken utgavs i februari och är med andra ord ganska färsk.

Några av punkterna under innehållsförteckningen;
I. Overview
1. Defining and Understanding Complex Trauma and Complex Traumatic Stress Disorders
2. Neurobiological and Developmental Research: Clinical Implications, Julian D. Ford
—
6. Attachment and Abuse History, and Adult Attachment Style, Daniel Brown
7. Treating Dissociation, Kathy Steele and Onno van der Hart
—

II. Individual Treatment Approaches and Strategies
11. Contextual Therapy, Steven N. Gold
12. Cognitive-Behavioral Therapy, Christie Jackson, Kore Nissenson, and Marylene Cloitre
13. Contextual Behavior Trauma Therapy, Victoria M. Follette, Katherine M. Iverson, and Julian D. Ford
14. Experiential and Emotion-Focused Therapy, Diana Fosha, Sandra Paivio, Kari Gleiser, and Julian D. Ford
15. Sensorimotor Psychotherapy, Janina Fisher and Pat Ogden
16. Pharmacotherapy, Lewis A. Opler, Michelle S. Grennan, and Julian D. Ford

III. Systemic Treatment Approaches and Strategies
17. Internal Family Systems Therapy, Richard C. Schwartz, Mark F. Schwartz, and Lori Galperin
18. Couple Therapy, Susan M. Johnson and Christine A. Courtois
19. Family Systems Therapy, Julian D. Ford and William Saltzman
20. Group Therapy, Julian D. Ford, Roger D. Fallot, and Maxine Harris

Conclusion: The Clinical Utility of a Complex Traumatic Stress Disorders Framework, Julian D. Ford and Christine A. Courtois

Afterword, Bessel A. van der Kolk

The Post Traumatic Stress Disorder Sourcebook
Detta är en bok som jag egentligen borde haft sedan tidigare. Men bättre sent än aldrig, sägs det ju.

Bokinnehåll:
Part I: About PTSD
Part II: About Leaving, Recovery, Growth
Part III: Preparations
Part IV: Managing Symptoms
Part V: Treatment
Part VI: Moving On
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Ett litet mellanspel

juni 4th, 2009 Inga kommentarer

Tid till skrivande finns det egentligen inte nu… Det är snart dags att dra iväg på den sista basala kroppskännedomen för terminen. Det finns dock en del att skriva om som jag hoppas kunna återkomma till när andan faller på, kanske redan senare under dagen när jag är tillbaka igen. Gårdagen vill jag skriva lite mer om. Det var nämligen en årsdag -10 år sedan en särskild erfarenhet i mitt liv. För att på något sätt markera dagen gick jag längs småvägarna här omkring och plockade en rejäl bukett med allsköns sommarblomster. Sedan ställde jag mig på bron över till ett av friluftsområdena i närheten och lät buketten fångas att vattnet och strömmen uppför ån. Precis som jag släppte taget om buketten började kyrkklockorna klinga från kyrkan neråt centrum och under några minuter stod jag där och tittade på blommorna som guppade i vattnet medan fåglarna kvittrade och kyrkklockorna slog på lite avstånd. Starkt.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Arbetsterapeutisk utredning

juni 2nd, 2009 Inga kommentarer
eller

Brukar du duscha själv?

Reflektioner såhär timmarna efteråt
Psykodynamiskt utbildad som jag är borde jag kanske kontrat med ”ja, hur är det med dig, duschar du själv?”. Men med risk för att min mentala hälsa i så fall hade starkt ifrågasatts, så svarade jag bara ”ja, det gör jag.” Med ett leende tillade jag ”Någon skulle bara våga närma sig.” Förmodligen var det ingen annan än jag som tyckte att jag var rolig.
Klockan var kvart över åtta på morgonen (gääsp!). Vi var fyra kvinnor, i varierande åldrar, i det ganska sparsamt möblerade rummet. Kvinnan som ställt frågan spelade på egen planhalva. Hon log varmt mot mig samtidigt som hennes penna for över pappret som hon hade i knät. På bordet bakom henne stod ett rött tidningsställ med julgranar på, lagom såhär i början på juni, reflekterade jag. (Fast egentligen, vem bryr sig? Vill hon julpynta så gärna för mig.)
Kvinnan med pennan kikade ner på sitt papper: ”Hur ofta duschar du och byter kläder?”. Det var bara att ta skeden i vacker hand, förklara att dusch blir det i snitt -säg, varannan – var tredje dag. Klädombyte något oftare, -säg, varje dag (i alla fall de mest närliggande av skylande och värmande plagg) Borstar tänderna? Jo det gör jag. (Är jag inte duktig?)

”Jaha…” sa kvinnan med titel arbetsterapeut och tittade upp ”hur ofta blir det att du dammsuger?”. Ah, den var lätt; ”Aldrig” svarade jag sanningsenligt. Det gör jag nämligen aldrig. Kvinnan höjde på ögonbrynen, till synes lycklig över att ha hittat ett problemområde. Trots att jag var lite frestad att inte ge någon förklaring, utan helt enkelt rätt och slätt svara på hennes frågor, så insåg jag risken med ett dylikt ”icke-svar”. ”Jag sopar och svabbar, men någon dammsugare har jag inte. Jag tycker inte om dem.” (jag kunde ha fortsatt med ”för att jag blev slagen med dammsugarröret som barn och därför finner det föga tilldragande att utöva rengöringsarbete med”, -men självklart så sa jag ingenting, väl medveten om hennes roll, -och min.)

Så fortsatte mötet. ”Gör du din egen mat?”; ”Ja, men någon gourmetkock är jag inte. Jag föredrar lättlagat, men ger mig ibland ut på kulinariska experiment har t.ex. bakat räkravioli.”

När jag sedan, en dryg timme senare begav mig ner för trapporna mot utgången kunde jag inte sluta förundras över denna min senaste erfarenhet av psykiatriska utredningar av en eller annan sort. Jag vet inte om man skall bli stött över frågeställningen, se humorn i det hela eller bli lättad över att man trots allt inte har de problemen.

I rättvisans namn bör jag kanske tillägga att den goda arbetsterapeuten verkade utgå från ett färdigt formulerat utvärderingsmaterial och att hon, förmodligen, insåg det något banala i denna form av utredning, men att hon, förmodligen bara gjorde som hon förväntades. Hon var trevlig, -lyckligtvis, vilket räddade hela mötet. Så mycket klokare av det blev knappast hon eller jag, men det var ett möte och en erfarenhet (vad man nu skall med den till, men, men…)

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Den heliga helgen som bara försvann

maj 31st, 2009 Inga kommentarer
eller

Så ursäktas en fobiker

Det var tänkt att jag skulle göra en massa nu i helgen. Jag skulle passa på. Planerna var inte väldigt omfattande, men det fanns en hel del som skulle bli gjort. Det kändes bra, då skulle jag ha ny energi till veckan som kommer och jag skulle kunna ge ett sken av att vara välorganiserad, plikttrogen och en välbalanserad individ med bägge fötterna på jorden och minsann (jodå) kan detta med att planera och genomföra planerade aktiviteter. Egentligen handlade det inte om så mycket annat än att jag själv börjat betvivla min kapacitet till de små tingens genomförande. Utan morötter, inget resultat, har visat sig vara en devis jag absorberat i större utsträckning än vad kan anses nyttigt.
Det såg lovande ut. Åtminstone till en början. På fredag kväll skrev jag ner en del saker och kunde kryssa för de första sakerna innan jag gick och lade mig den kvällen. Vilket flyt. Någon brådska är det ju inte. Det är ingen som blir lidande ifall jag tar det lite lugnt. Man skall inte stressa. Det är bara onödigt. eller hur? Lördag morgon kom och med det ett alldeles strålande väder. B och Jo vädrade marknadslukten så vi begav oss av de handfull milen det var till närmaste utomhusmarknad och gav oss i kast med marknadsmyllret. En inte helt genomtänkt idé visade det sig. Jag är inte gjord för utmaningar av det slaget, klagade jag. Det har visserligen sina randiga skäl, så jag må vara ursäktad.
Väl hemma igen var jag trött. Oerhört trött. Inte direkt upplagd för att ta tag i den (ändå) väntande listan med saker att ta sig för. Dessutom var det varmt, väldigt varmt, för att inte tala om den höga luftfuktigheten som med mina astmatiska besvär kan ställa till det ordentligt. Nej, tacka vet jag en tidning i solstolen på balkongen, ett glas smoothie och en uppskuren ananas. Dessutom kan jag få tvång av att städa. Tänk om jag fick både tvång och kroppsminnen som en följd av andningssvårigheterna. Det skulle inte vara så bra, nej. Det är nog klokast att ta det lite lugnt. Det finns mycket kvar av helgen än.
Resonemanget kändes helt acceptabelt igår, men så blev det en ny dag. Ingenting särskilt på agendan. Handla lite bara. Det var allt. Förutom de sakerna som fortfarande stod orörda på listan uppe hos mig, vill säga. Kläderna klibbade sig fast vid kroppen när jag efter ett par timmar ute på balkongen gick in. Värmen var snudd på tropisk. J föreslog en dusch. Ett inte helt oävent förslag en dag som denna. ”Men…” började jag, ”då måste jag upp på motionscykeln först och det orkar jag inte, inte nu…” Men det var uppenbart att en dusch var så gott som oemotstådlig. Man kan ju faktiskt duscha fler gånger menade J. Och hon hade ju helt rätt. (Sedan skulle jag skylla det uteblivna motionspasset på att jag faktiskt redan duschat…). Efter duschen måste jag vila, -förstås. ”Sedan” skall jag ta tag i det intalade jag mig själv.
Timmarna gick. Det blev kväll. Jag satte mig framför datorn och skrev några meningar i en ansökan om extra bidrag för utlandsvistelse, men eftersom jag har en tendens att bli lite petnoga i skrift, så lade jag ansökan ifrån mig, ”för” tänkte jag ”man skall nog akta sig för att bli tvångsmässig där också”, ”kommer jag in i det så kanske jag inte kan sluta förrän jag är klar, -någon gång imorgon bitti. Och det”; ”det vill väl ingen riskera ändå?”
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Marknadsfobi

maj 30th, 2009 Inga kommentarer
Egentligen handlar den inte om marknader, fobin jag har. Nej, det är mer komplicerat än så. Som om det inte vore komplicerat i sig kommer alla människor som samlas, trängs, skuffas och kilar förbi att blanda sig med de övriga intrycken. Alla de intryck som formligen forsar in. Jag känner att jag måste ha koll, överblick. Jag måste ta in allt. Registrera. Hitta utvägar. Flyktvägar. Jag måste veta var de finns. Utifall att…

Små barn springer omkring, unga föräldrar med punkfrisyr blandas med äldre kvinnor och män. En del är uppklädda. Vissa har kassar med fyndade marknadsvaror, chokladkyssar, remmar, korv och hantverk. Vissa skjutsar på barnvagnar, några står i en klunga vid scenen med dragspel på magen och skrattar ljudligt. Glada miner. Mest glada miner överallt. Men jag är inte glad. Jag är koncentrerad, Jag är beredd.
De flesta hundägarna verkar ha sina telningar med på marknaden. De trängs med människorna och stånden. Möjligen är det för att det är för varmt att ha dem kvar hemma eller i bilen. Jag fokuserar. De mindre hundarna går bra. Det är de stora svarta jag är rädd för.

En timme, inte mycket mer står jag ut, sedan återvänder vi till bilen. Med öppet fönster kör vi de handfull mil det är hem och jag kryper utpumpad ner i solstolen på balkongen när jag väl är hemma. Jag somnar direkt. Tröttheten är tvingande.
(Men så har jag ju också varit på marknad en het försommardag i slutet av maj, 2009)
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Fokus och stillsamma tankar

maj 27th, 2009 Inga kommentarer

Det har varit en riktigt bra dag, lite lång, men bra. Jag har hållit fokus över förväntan och haft en ganska trevlig dag på det stora hela. Dagens komplimang fick jag hos frisören (ja, jag var där igen idag, denna gång för att klippa mig, senast, alltså i förrgår, -dagen då sommaren kom, bokade jag bara tid). Frisören själv är en kvinna i sin bästa ålder, glad, vänlig, kring 45 ungefär och ursprungligen från sydligare breddgrader. Vi pratade lite om ditt och datt. Jag och Le var de enda kunderna där så det blev en hel del konversation. Frisören E gissade att Le hade barn (och visst har hon ju det). Hon såg ut som en mamma, menade frisören (Le fann det måttligt underhållande-trots att det förmodligen var menat som en komplimang). Sedan talade vi lite om Å (som också klipper sig hos min nyfunna vän) och hur det nu kom sig så kom hon att gissa på min ålder.

När jag sedan, glad i hågen, promenerade hemåt i blåsten log jag fortfarande. Min frisör hade tagit mig för att vara 8-10 år yngre än jag egentligen är. Och faktum är att jag tror att hon faktiskt trodde det. För att förklara sitt misstag sa hon ”du har så små porer, så fint” och det var så genuint att det inte gick att värja sig. Det är konstigt att några meningar som de jag fick serverade idag kan förgylla ens dag på det viset, men det gjorde de. Det kändes bra. Jag blev glad.
Lite glädje i dessa tider sitter inte fel. Jag har 10-års minnesdag om en vecka av något som satt djupa spår hos mig. De senaste dagarna har det dykt upp i tankarna allt mer. Det är som om jag förbereder mig. Som om jag gör mig beredd. Det handlar om en sorgeprocess som behöver stillheten och eftertanken. Den behöver utrymme. Det är ju tio år sedan…

Categories: Allmänna tankar Taggar: ,

Att äga sin kaffekopp

maj 26th, 2009 1 kommentar
Plötsligt, medan jag satt ute på balkongen med min blåa mugg frukostkaffe, så slog det mig att detta med ägande inte är en helt okomplicerad sak. Senare på eftermiddagen återkom samma insikt till mig igen. Dörren framför mig öppnades och jag brände på med mitt allra gladaste ”GRATTIS!” samtidigt som jag värdigt räckte fram en bukett liljor som lite nonchalant (alls icke) var placerade i en gammaldags mjölkkanna (ni vet de där som stod ute vid vägen i samhällena förr i tiden när mjölkbudet kom körande, men den här var lite mindre). Objektet för min gratulation såg genuint förvånad ut, kläckte ur sig något i stil med ”det hade jag inte en tanke på”, ”du hade inte behövt”. Och självklart hade jag inte behövt. Men jag ville.

Jag ville, inte bara för att det är sed och god ton att uppmärksamma folks födelsedagar, utan också för att jag ville att hon (eller egentligen det, -objektet) skulle känna sig uppskattad och ihågkommen (och för att hon skulle komma ihåg mig på min födelsedag också för den delen, men sådant gör sig kanske bäst osagt).
Hur det sedan kom sig så trippade jag omkring i hennes lägenhet (som är ganska liten oberoende av vad grannen ovanför tycker) och kunde med ett par ögonkast konstatera att den handgjorda (och i sanningens namn rätt så groteska) skapelse till taklampa som jag kärleksfullt nog skänkte henne till jul inte hängde på någon synlig plats i lägenheten (tack och lov). Jag var tvungen att le för mig själv, för hur eländigt hade väl det inte varit om hon, bara för att hon visste att jag var i antågande, hade hängt upp den samma så att jag skulle få intrycket av att hon uppskattat mitt hantverk (det hade ju kunnat vara så att jag själv hade tyckt väldigt mycket om den). Nu är det ju så -hur som helst; och under alla omständigheter, att det är hennes taklampa och hon får göra vad hon själv behagar med den. Jag äger den inte längre. Och har igen äganderätt och kan heller inte ställa några krav på vad hon gör med det som är hennes.

Vid frukosten när jag smuttade på min kopp kaffe hade jag en liten orolig känsla i magen. Det är nämligen så att jag av B fick en kaffebryggare till jul. En ganska ful vit sak som brygger helt bedrövligt kaffe. Ganska omedelbart gav jag gåvan vidare till Å och gänget jag delar lägenhet med (de som bor på nedre botten), eftersom jag helt enkelt inte stod ut med den. Ganska snart efter jul gick jag och köpte en ny kaffebryggare till mig själv (en snygg svart/metall med tillräckligt med watt för att få kaffet helt rätt) som jag smidigt nog lade undan när B var på väg (man vill ju inte såra folk, så jag tog saken ett steg längre…).
Eftersom B kommer på besök ganska exakt två gånger i veckan (han kan detta med rutiner – jag har mycket att lära av honom) blev det mycket flyttande och saken drogs till sin spets här om dagen då den vita fula saken inte fanns någonstans. I stället stod där en klassisk gammal hederlig sak som såg bekant ut (den stod där innan jul också).
Å såg min förvirrade blick och sa som det var, att den fula vita saken brygger för eländigt kaffe och inte blir det varmt heller. Den var kasserad. Så hade det hänt. ”B:s” kaffebryggare var undanröjd. Men jag kunde knappast känna mig överkörd, -jag hade ju faktiskt gett bort den. Å hade gjort det med den som hon fann bäst. Det var trots allt hennes beslut att ta, (-och ett så klokt beslut sedan).
Imorgon när B kommer skall jag säga som det är. Och nästa gång jag åker hem till Y och ”min” fina mjölkkagge ligger i conteinern utanför, så får jag påminna mig själv om att vad folk gör med sina saker är faktiskt deras ensak.
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Vart tog tiden vägen?

maj 25th, 2009 Inga kommentarer
Av någon helt obegriplig anledning så kom sommaren just idag. På min väg till frisören mötte jag en äldre herre med rollator, knästrumpor, sandaler och boxershorts. Det var i stort sätt allt han klätt sig med (förutom ett tjockt halsband i guld). Solen stod högt på himmelen och det var varmt, inte för att jag kände av det, men jag kunde dra slutsatsen att det nog var det. Äldre herrar går annars sällan omkring klädda så (hoppas jag).
Vid planeringen imorse, när jag och Å satt i personalrummet och pimplade förmiddagskaffe talade vi semestrar och semestervikarier som om det vore aktuellt redan nu. Och hoppsan insåg jag då, -det är aktuellt redan nu!
Det är den sista veckan i maj månad och sommaren har kommit.

Jag ställer mig lite tvehågsen till detta med sommar. Jag gillar solen, ja… -ljusa sommarnätter och glass i skuggan med en sudoku-tidning är heller inte fel, men det är det där andra jag har svårt för. Det där andra som stavas S O M M A R L O V…
jag har sommarlovsfobi, och det fast jag inte haft sommarlov på sisådär femton år. Somrarna var liksom alltid värst. Då när det inte fanns någon skola att gå till.
Nej, i år blir det inte något sommarlov. I år får det bli semester. Något skall man ha för att man har passerat de trettio…
Categories: Allmänna tankar Taggar: ,
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu