Office in ruins
EllerNär tekniken utmanar fantasin |
|
Det är fortfarande så att jag inte fått tag i support för mitt word som inte längre fungerar som det borde (eller, ja, det fungerar inte alls om man vill göra något så avancerat som att skriva). Jag sitter alltså med en hög med informationsblad som jag inte kommer åt och som jag inte kan redigera eller än mindre publicera. Hur jag skall lösa det vet jag inte. Det kostade mig 1600 kronor och höll i tre månader. Jag tror ändå att det kan gå att lösa om det går att få tag i support. Men det har misslyckats hittills.
På tal om support så har jag försökt i tre veckors tid att få tag i min fastighetsskötare. Jag har ringt 36 (+ tre) gånger (jodå, jag ha räknat) och har ännu inte fått tag i henne. Men så hände det igår; hon ringde. Jag var uppe hos mig och Le svarade. Hon kände inte till min desperation utan bad snällt fastighetsskötaren ringa igen efter lunch. Det gjorde hon förstås inte. Så nu har jag ringt tre gånger igen idag och lämnat två meddelanden på svararen. Och jo, jag börjar bli frustrerad. Jag brukar tro att jag har rätt stor fördragsamhet med människor… Ändå har jag också insett att jag kan bli besviken och att det är okej att vara det. Ingen går sönder för att jag känner mig övergiven en stund. A skulle kommit idag, men hon blev sjuk. Jag har väntat länge och får alltså vänta lite till. Jag är inte arg på henne, men jag är besviken på att hon inte kunde komma. Det är två olika saker. Besvikelsen är en liten men ganska tung klump precis bakom revbensryggen. Den bränner lite och påminner om känslan av övergivenhet. A har influensan och mår dåligt. Jag bestämde mig för att tända ett krya-på-dig ljus för henne och ett besvikelse ljus för mig själv. Det är inte så att hela världen är emot just mig. Det är bara så att tekniken har sina brister, folk har för mycket jobb och andra människor är sjuka. Jag reagerar på det. Och det är förmodligen ganska sunt. |
Läsarinflik