Vanor
maj 11th, 2009
Inga kommentarer
 Big Z |
Big Z har sina principer. Man kan nog säga att han är principfast äldre herre som inte så gärna accepterar förändringar. Vid två tillfällen har han tidigare under dagen kommit upp till mig, ställt sig nedanför röda fåtöljen och med ett bevämjeligt läte först blängt på mig, varpå han rest sig och vänt mig ryggen och sedan långsamt gått ner för trapporna till ”bottenvåningen”. För en liten stund sedan hände det igen. Han hade säkert kommit fler gånger om jag varit hemma under dagen. Nu har jag inte det. Jag har varit på annat håll under dagen och han surar säkert också delvis därför att han inte fått sin beskärda del av uppmärksamheten (han är inte bara principfast, -han är egotrippad också). |
| Han har blivit en trygghet för mig. Hans rutiner och vanor har blivit mina (missförstå mig rätt nu, inte alla hans vanor). Jag möblerade om under helgen och Big Z behöver tid på sig för att acceptera förändringen. Mycket tid. Han flyttar inte gärna på sig och gud nåde den som vågar rubba hans cykler (ja, just nu är det ju jag). Det lustiga är väl att jag mår bra av det. Inte av att rubba hans cykler utan av att han har så tydliga rutiner och vanor. Jag behöver rutinerna förmodligen lika mycket som han. | |
| Faktum är att vi talade om det idag. Om vikten av att ha rutiner, vanor och vardag. Inte han och jag förstås, utan en representant för den behandlande instansen HN – som är kollega till min psykolog, och så J -och jag. Jag jobbar för intensivt med min bearbetning är uppfattningen. Jag behöver vila och rutiner. På något vis har hon (HN) nog rätt (fast bara delvis). Ibland pressar jag mig för mycket och blir frustrerad när jag inte klarar av att hantera saker, när jag börjar grubbla eller tänka för mycket, när jag överbemannas av mina minnen. När det äger mig och inte tvärtom. | |
| Jag skulle helst ha ett schema med punkter så att jag kunde kryssa av efterhand som jag behandlat dem. Kryss där. Kryss där. Färdigbehandlat. Bearbetat. Så till nästa punkt… Men nu fungerar det inte så. Så nu ägnar jag mig åt mina vardagliga rutiner och intressen, jag har näringarna och konsten, skrivandet, läsandet och mina interpersonella relationer (förmodligen har intaget av litteratur i negativ bemärkelse påverkat mitt sätt att formulera mig i denna mening). Sedan har jag naturligtvis också Big Z och våra gemensamma rutiner. När jag nu tänker efter så är rutinerna bara en del av det. Han gör nämligen som han vill. Och vill han inte acceptera ett faktum så talar han om det. Han har principer. Han accepterar inte vilken behandling som helst. Han har nog en del att lära mig än. |
|
Läsarinflik