Terapiguiden publicerad
juni 25th, 2009
Inga kommentarer
Arkiv
Inlägg taggade ‘Terapi’
Terapiguiden – omformattering pågår
juni 23rd, 2009
2 kommentarer
Bara några ord om terapiguiden…
Under eftermiddagen här försökte jag publicera den utlovade terapiguiden, men det visade sig vara så att jag var tvungen att omformattera materialet, vilket i sin tur ger biverkningar…-på layouten. Så jag skall fixa det tills imorgon… Lovar… (tror jag)…
Ha det gott!
Svalkande drömmar i den varma sommarnatten!
Pulver Paddorna och ensamheten
april 27th, 2009
Inga kommentarer
| Befinner mig uppe i ensamheten. Mitt lilla gavelrum en extra trappa upp, som på flera sätt är min privata sfär; min kokong av trygghet -Samtidigt är jag också i ett tillstånd; i tillståndet ensamheten. Tillståndet ensamheten är mer besläktad med en stilla dag i ensam meditation än i den där knytt-iga ensamheten som de allra flesta vill fly undan. Helt ensam är jag ändå inte. Med mig har jag en påse norska pulver padder och alla mina tankar och funderingar, dagens erfarenheter och en uppsättning näsdukar (för snuvans skull). |
|
|
|
Orkidén (jodå; -det är en orkidé) fotograferade jag igår och lekte med idag… |
| Jag fick tillfälle att berätta en del av en händelse idag, en del av min historia. Tankarna, minnesbilderna och grubblerierna kring dem, blir på något vis verkliga -just så patetiska, sorgliga eller fasansfulla som de är. Varken mer eller mindre. Argumenten till varför det skedde -de argument som framlades då, blir på något sätt så genomskinliga när de kommer fram i dagsljus. Även om det lilla barnet som jag en gång var faktiskt håller ganska så stadigt i dem, så bleknar de i konversationen. I samtalet. Det är efter det som sorgen kommer. Sorgen som för någon sekund speglar en helt annan typ av ensamhet. Den ensamheten som är varje mardröms drivved och varje skygga hemlighets bundsförvant. Den grymma Ensamheten är en ravin av ångest. Kanske oändlig. Den sortens ensamhet blir inte långvarig; den hör inte hemma här. Jag är inte ensam i den bemärkelsen. Den grymma Ensamheten behöver skammen och den behöver min tystnad. En tystnad jag inte ger den. I stället väljer jag den mjuka ensamheten, den som kan fungera som ett hölje; ett skydd. Det är på något konstigt vänster lite på samma sätt som med pulver paddorna; Höljet måste till för att hålla pulvret på plats så att en lagom mängd kan sippra ut lite pö om pö. Det är helt enkelt inte meningen att pulver paddor skall ätas på något annat sätt. |
|
Tisdagsterapi
mars 17th, 2009
Inga kommentarer
Som vanligt på tisdagar satte jag mig i taxin imorse och åkte in till stan och till min psykodynamiskt inriktade psykolog. Vår inbördes kommunikation är inte alltid varit lika oproblematisk som den är nu. Exakt var och när det vände har jag inte riktigt lyckats lista ut, men jag tror att det kan ha med det att göra att jag accepterat hennes ramar och varken förväntar mig handfasta råd eller otvetydigt engagemang. Jag har helt enkelt accepterat henne för den hon är och terapin för vad den är.
På något sätt så har jag haft en önskan, en idealbild av den heliga terapeuten som inte det minsta liknat den psykolog som landstinget sedermera erbjöd mig, varken kompetensmässigt (jag ville ha en terapeut med utbildning i EMDR) eller personlighetsmässigt.
Numera ser jag faktiskt fram emot terapin på ett för mig i detta sammanhang helt nytt sätt.
Det är kanske på tiden efter så många år i terapi som jag gått…
Marsväder
mars 10th, 2009
Inga kommentarer
 |
Gråa tjocka moln har hängt tunga över höghusen och småhusområdet intill. Tösnöblandat regn har landat på marken och ett tungt gråaktigt snölager har lagt sig längs trottoarer och på de nyss så gröna områdena mellan husen. Det är mars och vädret är nyckfullt. (Men knappast någon är väl förvånad.) |
|
Förmiddagar på tisdagar betyder för min del egenterapi. Gentemot allt sunt förnuft så har jag faktiskt börjat gilla henne, min psykolog. Hennes terapeutiska metod har visat sig ha en del positiva sidor, -också. Hon är den sortens terapeut som du, efter flera års terapi ännu inte knappt vet efternamnet på. Att hon har en man har jag räknat ut genom landstingskatalogen (och så har hon ring, -men det i sig behöver ju inte betyda något). Jag vet inte om jag är den enda som gör så. Snokar omkring. Känner mig lite skamsen att erkänna det. Jag har dock låtit det vara med det, -det och så har jag googlat (utan att hitta något överhuvudtaget – hon är ingen exhebitionist min terapeut). Möjligen är det så att jag vill veta i vems händer jag lägger min psykiska hälsa. Kanske är det i sig inte så konstigt ändå? |
|
Informationsblad
 | Det första av tre informationsblad... -detta om posttraumatisk stress |
 | Det andra av tre informationsblad... -detta om dissociation och dissociativa störningar |
Läsarinflik